Visste väl det!

Som sagt vid 17-tiden var jag trött, hungrig, gnällig och kände efter att det gjorde ont i stortån. Jag hade ställt in mig på att ställa in boxningen och bara köra cykelpasset efteråt. När jag for runt med dammsugaren så insåg jag att det faktiskt gick att trippa runt på foten så då flög den onde i mig. Klart jag skulle boxas! Kastade mig iväg och kom precis i tid och hittade en kompis att slå på. Redan där kändes det som hemma. Den vanliga frågan; "Patrik, du haltar ju", kom som ett brev på posten. "Korrekt", sa jag och drog på ett par handskar.

Slutkörd spinningcykel.

En timme senare mådde jag kung och hade glömt den besvärliga foten. Snabbt lokalbyte till spinningsalen och trekvart av ren glädje. Efter att ha knycklat ihop cykeln till en liten svart hög stålrör så lovade jag mig själv att aldrig mer sura eller låta tröttheten påverka mitt humör som idag. Inga fler formsvackor utan nu är det 100% som vanligt. Nu lite senare med mat i magen och efter att ha lekt med härliga kamrater på gymmet och ser fram mot mina olästa mess i inboxarna och missade samtal på telefonerna så är jag så där odrägligt "må-bra" som ni vill ha mig. Kram!