Det kanske har blivit dags?

Fast man vet ju aldrig, stillastående är ju tillbakagång per definition. Jag vill ju utvecklas och ibland så leder slumpen en in på nya vägar. Jag står här och gör som vanligt, jobbar, skriver och ser andra gå till jobbet när jag redan är igång. Jag ser förmodligen några stycken som går hem också, rätt ska vara rätt. I dag står jag här klart mycket tidigare än vanligt och bara det är ju nytt i sig. Kroppen ville upp och då den samtidigt inte ville sova igår kväll så kan man ju säga att jag är oerhört effektiv. Om man vill vara positiv. Vill man vara realist så kan man säga att jag är trött. Fast realiteter brukar jag ju kunna se förbi i mina målbilder.

Jag gillar att se ljuset. Och kommer jag alltid att göra
 - oroa dig inte av texten i övrigt. Jag är som vanligt.

Det kanske har blivit dags för mig att inse att man inte kan göra så. Man kanske inte kan klampa på som en elefant i en porslinsbutik. Man kanske ska vara lite lagom grå och inte sticka ut. Kankse även rädda pojkar får kyssa vackra flickor? Men finns jag i en rädd variant? Det ska jag fundera på under dagen när jag sätter mig vid mitt tänketräd.

Ge mig en vecka så ska jag nog kunna förändras till det sämre.

Tänk om jag faktiskt kan påverkas av andra. Tänk om jag kan lyssna? Förvirrande, eller hur. Fast det vore ju utveckling det med och ser man det så blir det ju inte så skrämmande som i första läget. Gäsp - må den här dagen gå fort så jag får krypa upp i TV-soffan med min chipspåse och min sexpack folköl. Som vanligt. Eller har det blivit dags att bryta ett mönster?