onsdag 14 november 2012

Some kind of Magic!

Visst är det så att jag någon gång sagt dig att vi människor utvecklas genom möten och vad vi gör med dem? Och visst är det så att du - precis som jag - avser att vi hela tiden måste omformas och kanske få en liten knuff då och då? Och igen --> att vi hela tiden måste pröva lite nytt för att utvecklas och inte stelna.I så fall kommer du hålla med om att min gårdag inte var förgäves. Jag provade nämligen en hel del nytt. Den första biten handlar om kroppen och den andra om möten och att våga. Vi tar det helt kort eftersom klockan nu är tidigt och jag ska resa iväg.

Vilken nallebjön! Någon som vill kramas?
Jag har haft träningsont i nedre delen av ryggen - arslet - ett tag och det har skapat ett tryck på ischiasnerven och gjort sig påmint med intensiva kramper i hamstrings. Igår fick jag nog när jag på förmiddagen satt på golvet (!) och hade ett längre telefonsamtal. Jag kunde inte hitta en position där smärtan försvann. den jag talade med märkte nog inget men jag måste ha varit rejält okoncentrerad. Jag ringde faktiskt fyra samtal för att hitta en kiropraktor men som tur var svarade inte någon av de två. Jag har bara behövt behandling två gånger i mitt liv och det är jag stolt för. Så jag gav helt enkelt tusan i smärtan och bestämde att "det här är min kropp - be gone you bastard" och körde tre pass på gymmet och smärtan försvann. Så nu är det slut med ipren, voltaren och behandling. Nästa gång du får ont någonstans så kan det vara för lite aktivitet helt enkelt.

Perfekt efter träningen!
Jag genomförde ett möte med tre helt osannolika personer under dagen. Alltså osannolika i den mån att jag för några dagar sedan inte förväntat mig mötet. Ett planerat möte ledde fram till en möjlighet att prova något som jag kan och har gjort otaliga gånger men, åtminstone delvis, inte hade förväntat mig skulle ske igen. Och efter det så följde en kedja av små händelser som bevisar att jag vågar vad som helst. Jag hoppade inte bungy med knutet gummiband eller så men det var iaf - i det lilla - ett hopp ut i det ökända. En bra dag och en bra träningsdag som avslutades med ett fat ost och oliver och en debriefing.

Kopplingen till "mål, träning och resultat" är solklar. Kööööör bara!

tisdag 13 november 2012

Stickspår, vänner, andas och tack!

Riktig god morgon på er som Tone Bekkestad sa en gång i tiden. Vad hon säger nu vet jag inte eftersom jag knappt aldrig ser på TV längre. Det är nog bra totalt sett, men ibland saknar jag att se på "matchen." Hur gick det i Superettan tex. Och har Forward kvalat dit? Känner mig lite lost. Skälet till minskad TV-tid är ökad tid med vänner, och då blir ju herrfotboll plötsligt lite oviktigt i jämförelse. Försöker hålla träningen igång trots lite småskavanker hela tiden. Höstens vadpaj och tåpaj har nu följs av ryggpaj. Fast det sitter i musklerna och är resultatet av träning. Får väl skylla mig själv. Stark och glad. Det var stickspåret.



Ja, nästan vännerna också. De tar allt mer tid. Vet inte hur - jo det vet jag ju, ljuger nästan som Pinocchio - det har blivit så. Fast ruskigt bra är det och varje dags samtal utvecklar. Kontakten har ökat kraftigt med nya vänner, ganska naturligt om man börjar från noll visserligen, och det är underbart att varje dag lära sig nya saker. Och när kontakten är utvecklande åt bägge håll så får jag min viktiga dos av bekräftelse och feedback. Feedback är, som jag nämnde igår, det som gör att du får ditt planeringshjul att styras rätt. Likt en satellit så håller du kursen med en liten, liten puff med styrraketerna då och då. "Houston, we are half av degree off course" --> poff och allt är OK igen. Ni är underbara, ni som lägger tid på mig. Kontakten med "gamla" vänner ökar just nu och jag känner mig varm. Fick natta en mörkrädd kompis igår kväll, tex. Elektroniskt. Det var vännerna.



Andas då? Ja sammantaget mitt i altihopa har jag nog förändrats. Jag är lugnare och mer harmonisk. Inte för att jag var i kris tidigare. No way, Bebben! Det känns bara bra att faktiskt ta sig de där stunderna av närhet, utveckling och att andas. Igår så planerade jag in en kvarts vila i soffan på musikskolan medan dottern hade repetition. Istället för att passa på att jobba lite till hemma valde jag att cykla med henne dit och fick lite frisk luft, kul samvaro och en kvart i min egen bubbla. Undrar när det hände senast? Patrik kanske håller på att växa upp? I så fall är det ditt fel, kära du. Tack!

måndag 12 november 2012

Din styrka lyfter mig

Ensam är stark, eller kan det verkligen vara så? Möjligen kan själv vara bäste dräng, men faktiskt är det väl så att det är roligare att vara två. Jag är i alla fall en lagspelare i det mesta jag gör. Självklart väljer jag mina egna vägar men eftersom jag ofta leder - formellt eller kanske informellt - så får jag ofta min vilja igenom genom att påverka och ofta nog gör gruppen ett vettigt resultat. Självgod kille? Näää.


Utan dig och andra deltagare och era synpunkter skulle inte en ledare fatta rätt beslut. Att plocka in synpunkter och behandla dem är den viktigaste delen i besluts-processen. Alla tillsammans är ju en oerhörd resurs, men det måste till en bra central kraft för att samla, tolka och peka ut vägen. Du har erfarenheter som inte jag har och ytterligare en annan kan måla i olja. Lyssna, väg in alla och så tryck på kör. Det är din styrka som ger mig styrka som ger gruppen styrka att utnyttja allas resurser. Du lyfter mig och jag lyfter dig och vi lyfter alla. Det krävs bara att någon vågar vara obekväm nog att ta de gemensamma besluten. Att någon vågar leda. Jag vågar leda och jag är stolt för det. Häng gärna på.

Fast det var inte det jag skulle skriva om. Jag ville bara egentligen förmedla den lyckokänsla som bubblar just nu och att ni alla som ger mig inspiration på olika sätt är guld värda. Fortsätt med det så ska vi nog få ordning på det här. Kopplingen till "mål, träning och resultat" är solklar eftersom det är ett ständigt planeringshjul och feedbacken påverkar till stor del. Vad är rätt och vad är fel? Just där får jag i dessa dagar mycket bevis på att rätt mycket jag gör är är rätt. Tack för din hjälp, utan din styrka att säga vad du tycker skulle jag förmodligen inte lyfta lika högt. Swooosch!

söndag 11 november 2012

Fars dag och nya shorts!


God förmiddag och ett stort och välförtjänt: "Grattis Pappa" på oss!

För idag ska vi hyllas - vi som lyckats med bedriften att helt på egen hand och med hårt arbete föra livet vidare. Hur skulle samhället se ut om det inte tillfördes nya barn genom vår försorg? Vi befruktar ägget, vi ger barnen deras första bilbana, första och andra innebandyklubba samt klär på, skjutsar till träningar och gör läxor. Under deras uppväxt diskar vi, städar och tvättar för att de ska växa upp i en ren och fungerande miljö. När de blir lite större så tar vi de där svåra diskussionerna om sex och samlevnad som det heter numera. Och så till slut när de är lagom stora för det - om inte förr - så skiljer vi oss och skaffar en yngre kvinna som lämpligen förstår vikten av ett vettigt preventivmedel.

Ja - vi vill ju inte tvingas att arbeta helt själva genom en uppväxtcykel till? Idag är vi verkligen värda vår dag! Pussa en pappa nära dig - han gillar det!

lördag 10 november 2012

Putta Patrik av klotet?

Jag lär mig lite för varje dag om nyckeln till det här livet. Jag gör det genom att ha ett öppet sinne och se dina möjligheter och ta emot dig som du är. Jag lär mig av dig och andra jag möter. Det tog många år av mitt liv innan jag nådde dit, så om du inte förstår mig helt ännu så kommer du att göra det. Förr eller senare. Jag lovar. Alla möten och all den kunskap jag samlar på mig gör mig till den jag är, formar mina åsikter och vad jag uttrycker.  Många tycker om mig som jag är och säkert andra skulle nog gärna putta mig av klotet om de var starka nog. Det finns människor som jag älskar och de finns några som säger att de älskar mig.

Tack Isaac, jag blir alltså kvar!
Nåväl, "I´m still standing..." och så länge det är så får du faktiskt leva med det och hantera det. Intressant är att det då och då dyker upp reaktioner på vad jag skriver. Och det är oftast nötter som jag inte räknar till min vänner som kommenterar. Det är sällan - eller nästan aldrig - som de har ett positivt budskap i sina ofta anonyma inlägg. Fast det gläder mig oerhört att det faktiskt tydligen finns ett intresse så stort att de smygläser. Och att de blir påverkade till den grad att de sedan inte kan hålla sig.

Tack Elton, jag står fortfarande upp!
Älska mig gärna för den jag är, hata mig om du inte tål mig och mina åsikter. Men jag är här och tänker fortsätta att lyfta dig och kanske provocera dig lite för att få dig att ta ställning. Du får faktiskt leva med det. Nu ska jag ut och köpa lite kläder till mina nya bättre former - alla mina andra har blivit som tält. Och det, min vän, är den solklara koppling till "mål, träning och resultat". Mest till resultat faktiskt.



fredag 9 november 2012

Gör om - gör rätt!

Hur hanterar du ett nej? Troligen beror det på situationen.Och för de flesta är just ett "nej" ett "nej". För mig är det inte alltid så. Och då menar jag inte ett "nej, tack jag vill inte att du talar till mig/rör mig/dansar med mig/raggar på mig för då slår jag in käften på dig" utan alla andra sorters nej. För övrigt får jag inga "nej" av den uppräknade typen. Hmm, att tänka på. Vad menar han? Får han aldrig nej? Fränt... Jaja, om vi nu lyfter blicken lite så hamnar vi i ansiktet och det är ju alltid lättare att tala med en mun.

Spinningmys på Sunlight i Nyköping!

Jag talar naturligtvis om alla andra "nej". Jag ser dem faktiskt bara som ett mått på tveksamhet om de inte följs av en vettig motivering och en konstruktiv diskussion i ämnet. Den som bara säger "nej" och på din motfråga - "varför" - bara framhärdar sitt "nej" har troligen ingen aning. Min metod är att alltid möta ett "nej" fullt ärligt och försöka att verkligen förklara varför du tycker annorlunda. Om den som säger "nej" däremot är välmotiverad så krävs det en hel del av dig. Bland annat måste du vara fullständigt motiverad och klar på vad du vill. Det handlar ju inte om att omvända någon utan bara om att hjälpa denne att ta ett för dig gynnsammare beslut. Fast riktigt bra blir det inte innan du formar ditt förslag till något som gagnar bägge parter. I morse sa till exempel min kropp nej men efter en halvtimmes konstruktiv diskussion så satt jag på cykeln och mådde bra. Ett gott exempel på att man inte ska ge sig. . . Exemplen från yrkeslivet är fler men de ska jag inte trötta ut dig med.

Redskapet i motljus!
Det var starten på en av de skönaste dagar jag haft. Morgonpass är verkligen skönt men faktiskt bara till för oss som är riktigt tuffa. Vad har nu allt detta med "mål, träning och resultat att göra"?

Tränad, kaxig och klar 0700. YES!
Jo, det lilla att jag faktiskt har fått något som den negative kanske skulle beteckna som "ett sånt där annat nej". Sort of, i alla fall. En gång. Utan hot om våld. Av en flicka men jag ifrågasatte det och en konstruktiv diskussion ledde fram till den bästa tiden i mitt liv. Min passning till dig är vältajmad och kärleksfullt levererad. Våga fråga!

torsdag 8 november 2012

Status: Farligt pigg!

Hej på dig!

Skriver från mitt eget rum i min egen lägenhet. Det låter ju inte så imponerande men det är ganska mycket flänga runt i jobbet och då hinner man ju inte med allt man vill. Tänkte bara lägga en kort uppdatering så du inte tror att jag glömt dig. Det har jag inte. För övrigt är det få saker som ger mig så mycket tillbaka som det jag har fullt av just nu - att få utbilda nya grupper flera dagar i veckan. När jag står framför en grupp av "elever" (kunder...) och får förmedla mina tekniska kunskaper och samtidigt showa lite - "stand-up light" - med experiment samt gester och text så mår jag bra. Varför inte boka en kurs på jobbet så kommer jag! Skratt. En del schyssta partytrix kan jag lära ut i alla fall. Funkar bäst på naturvetare men med ett öppet sinne så....



I övrigt så mår jag märkligt bra just nu. En kombination av allt jag upplever gör att jag skulle beteckna mig som "farligt pigg". En god vän säger ofta att det man ger får man tillbaka och det kan ju vara det också. Det kan verka kaxigt men när jag som teknikutbildare får applåder så är det inte enbart min förtjänst. Nope, det är jag och gruppen tillsammans som gjort tre timmar till en bra stund. Att jag sedan har en förmåga att känna mig hemma i olika miljöer är naturligtvis en fördel.

Jag behöver inte ligga i min egen säng för att känna mig stor och stark. Wherever I lay my hat is my home!







söndag 4 november 2012

Vote me for president!

Att framgångsrikt genomföra något handlar om vilja. Att du bestämmer dig för att göra det helt enkelt.Ofta konstrar vi till det genom att väga in this&that och fundera lite för länge. Inte helt ovanligt är att tåget har gått när man väl får A ur handfatet, eller var man nu har placerat detsamma. Jag försöker som ledare skapa ett klimat där man får misslyckas och därmed avdramatisera beslutsprocessen. Jag tror på individens drivkraft och att de allra flesta har den naturligt eller bara behöver en liten spark. Ibland tror jag att det bästa för oss alla vore om jag blev president av Konungariket Sverige (med kolonier).



Då skulle riket få en ledare som pekade ut huvudriktningen men förstod att inte lägga sig i detaljer. Det är just de små bitarna i en planering som kan stöka till det. Hakar du upp dig på detaljer för tidigt i en process så är det svårt att komma vidare. Och då uppstår beslutsångesten. Min process är så löjligt enkel att den låtar banal. Andas in, skaffa dig en seriös överblick - "utan spaning ingen aning" - och ta ett beslut baserat på erfarenhet, överblicken du nyss gjorde och din magkänsla. Följ sedan det och utvärdera hela tiden. Först när du stöter på ett hinder som verkligen äventyrar hela processen stannar du och tänker om. Och eventuellt ändrar något innan du fortsätter mot målet, som fortfarande ligger åt det håll du var på väg initialt. "Men det låter ju lite som att chansa?", kanske du säger?




Inte alls. Chansar gör du om du blundar och springer iväg utan att ha bestämt dig för i vilken riktning målet ligger. Det kan naturligtvis bli bra ändå men då hänger det mera på hur många smällar du kan ta på vägen men ändå resa dig och orka springa vidare. Jag hävdar att det är smartare på alla plan att låta hjärnan jobba lite i början. Men jag hoppas att du nu förstår skillnaden mellan att tveka och ta snabba beslut.

I grunden handlar det om viljestyrka. Du som kommer att vinna har förmågan att stå emot påverkan utifrån, dvs andras tyckande och kanske mindre goda råd - "det går aaaaldrig.." - eller avundsjuka för att du faktiskt är modig nog att bryta ett negativt mönster. Du som kommer att vinna litar till din egen förmåga och får njuta av glädjen att se "de andra" stå och käka ditt damm! Viljestryka är svårt men det går att träna den. Jag är övertygad om att jag kan nå mina mål bara jag bestämmer mig. En del saker är dock svårare att stå emot. Fundera på om du fixar följande: (om du är kvinna så vänder du på könen...) "Du är filmens hjälte och har just räddat den unga sköna jungfrun - ok hon kanske inte är jungfru men du fattar - som med fladdrande ögonlock och tyngre andning än normalt sluter sina ögon och lutar sig mot dina läppar. Hon ligger i dina armar med håret somt ett segel på ett kvinnoskepp (Lundell...) och du är redo att kyssa henne. Och hon är redo för dig." Sådärja, det här är ingen sexnovell så vi slutar där.




Kopplingen till mål, träning och resultat är solklar. Sätt dig i svåra situationer och träna dig på att ta egna beslut som gör dig starkare och bättre för dig själv, din verksamhet och de runt dig. Trampa inte runt utan ta tag i situationen och bli en vinnare.

Jag har testat situationen ovan - jag kysste henne inte även om det kortsiktigt hade varit naturligt i den rådande situationen. Jag analyserade läget, gick på erfarenhet och magkänsla och har fortfarande just den kyssen att vänta på. Den kommer ju när allt stämmer. Fast jag droppade henne heller inte på marken och gick. Det är viljestyrka. Därför ska du rösta fram mig som president!

(Disclaimer.  "Events and characthers mentioned above may have been changed in order to protect the innocent...")


fredag 2 november 2012

Some die young - men jag hade röta.

Så här mitt i tacomyset tänkte jag göra en pausfint och titta över axeln och beskriva för dig vad jag gjort. Fram till -97 (34 år) så var jag  i full gång med allt som en ung människa ska vara igång med. Ingen toppidrottare i någon gren men väldigt allround och frisk tack vare det. Någonstans slutade jag med att röra mig och gjorde annat. Hamnade i ett annars bra förhållande i något som mest blev respekt och barnlogistik. (Om du funderar på det så är det förhållandet - eller vad det nu kallas om man skiljt sig på ett bra sätt - numera toppenbra., kram till världens bästa kryss!)  Den springande punkten var att jag slutade utan att jag tänkte på det. Och vad värre var så reagerade jag inte på de förändringar som kom smygande.

Jag fattade nog aldrig hur bra vi skulle komma att bli. KFUM Örebro.
I mars 2006 (42 år)  hade kroppen fått nog och reagerade på övervikt och annat med en hjärnblödning som blev en vändpunkt för många saker. Det hände massor i det akuta skedet men vad jag minns mest är en ung okänd kvinna i landstingsvitt som vid ett återbesök sa "Vi vill väl alla att du ska uppleva femtioårsdagen?". Jag som tillber Planck och Maxwell istället för någon skäggig farbror i lakan satte mig ner och gjorde en analys. Jag satte ett enkelt mål - att komma tillbaka. Jag hade inte fått en andra chans, jag hade haft en sjutusan till röta. Säg "sutuusan till röta" med finsk brytning så fattar du hur jag menar, röta deLuxe helt enkelt. Det tog tre år, varav arton månader som sjukskriven,  innan jag var så pass pigg att jag kom igång. Men sen dess har det rullat på bra. Jag ångrar bara att jag inte satte mer detaljerade mål så jag kunnat följa upp dessa.

Bilden är tagen från webben och det är inte jag i sängen.
I oktober 2009 (46 år) efter att ha besökt stadens alla gym så gjorde jag mitt val och det blev verkligen en vändpunkt. Jag var i ganska risigt skick med mjuk kropp och ingen som helst kondis. Via vattengympa och gräsligt lugna gruppass  har jag nu tagit mig såpass att jag faktiskt uppfattas som en pigg trettioåring av en del. Kanske de bara smörar med det skiter jag i.  Jag går fortfarande på gruppträning men det är ofta för den sociala biten och som ren underhållsträning. Jag har utvecklats och känner mig numera hemma även i bunkern bland stora och tunga saker. De träningsmål jag nu har och hela tiden uppdaterar är alla mätbara på något sätt. Det är så jag vill ha det. Och det är så hälsosamt långt från känslan jag hade på britsen på akuten när allt jag minns är vita människor som for omkring. Jag höll faktiskt på att dö för att jag var dum i huvudet.

.. "och någonstans där blev jag den jag är idag..."


torsdag 1 november 2012

Så mycket beröm att jag skäms!

Fan (ursäkta) men jag är så nervös. Det spelar ingen roll vad det gäller. Jag - världens kanske mest planerande och målinriktade pöjk är alltid så pissnödig innan. Det har varit så precis så länge jag kan minnas. Från högstadiets prov i kemi för Atom-Greta eller i geografi för Berndt Fagerberg. Som om de skulle käka upp mig om jag misslyckades? Förra året när jag gjorde "comeback" i korpinnebandyn - och då talar vi inte om högsta serien direkt - så mådde jag så illa på förmiddagarna före match så det var lögn i svordom att äta någon frukost. 


Det gick OK, med hjälp av bra lagkompisar - tom med rutin från elitserien i ishockey - så överlevde jag. Kemi- och geografiproven spikade jag på högstadiet och fick sådant beröm av herr Fagerberg att jag mer än en gång skämdes inför klassen. Jag visste ju att jag kunde. Det var ju lugnt när jag fick sätta mig där klockan 0810 med papper och penna. Eller med en vänsterfattad Canadien Target Acer i nävarna och domaren väl blåste igång.. Där visste jag ju att jag kunde även om jag inte skulle dominera. Den springande punkten är inte att jag är oroligt för egen prestation när väl showen börjat. No way, bebben!  Problemet var innan matchstart.

Nu är problemet i morgon. Och i  morgon är det matchstart kan man lugnt säga. Och jag är som sagt nervös som fan (ursäkta). Precis som i fallen ovan - och tusen andra - vet jag precis vad jag kan leverera i det här fallet. Jag har ett mål och jag är förberedd men resultatet kanske kan påverkas av motvind, otur, känslor hos publiken eller kanske tom av motspelare? Jag respekterar alltid mina motspelare men jag kan inte kontrollera vad de hittar på. Bara reagera på det och agera. Det är den situationen som gör mig livrädd, då, nu och  i morgon. Tänk om motståndaren bryter det för mig gynnsamma mönstret, det som jag har koll på, och hittar på något nytt?


Fast troligen kommer det gå som vanligt. Jag spikar och får så mycket beröm att jag skäms!

Lite som Jesus, igen!

Inte min - men snygg! Ett mål!
"Alla talar om honom men ingen har egentligen sett till honom...."

Lite så förstår jag att du känner käre läsare. Nu är det inte min huvudsysselsättning att skriva blogg - det skulle kanske vara roligt om man kunde leva på det. Men inte just nu. Livet utvecklas och nya saker tar plats. Jag jobbar, skyfflar barn - bara ett och dessutom ganska vuxet numera -  ibland och har inte haft TVn igång på tre dagar. Annars kan jag berätta för dig att träningen rullar på, jag tycker allt bättre om resultat på vågen och kanske ännu mer om man börjar titta lite mera noga. Något håller på att bryta igenom här och där.



Ständigt utvckling, Patrik, ständig!

När det gäller mål så har jag faktiskt lagt mycket tid på att utvärdera en nyhet och det är oerhört intressant. Man ska ju alltid kunna omvärdera och lägga till eller dra i från vad man planerat. Det har jag ju sagt till dig tusen gånger. Din planering (dvs hur du ska leva ditt liv) måste vara dynamisk och hela tiden kunna utvecklas.  Tänk annars - skulle du vilja tacka nej till allt nytt och leva grå-grå-grå... Nä. Dock ska du alltid bära med dig erfarenheter och annat som är bra. Annars är mitt enkla råd att våga ta steget.



Jag funderar på att skaffa hamster tex. Vem vet vad det skulle kunna göra för mitt liv?