tisdag 26 februari 2013

Gästspel och min stora käft!

Som den uppmärksamme läsare du är så vet du att jag är i Kristianstad för att föreläsa i två dagar. "Wherever I lay my linne is my home....." Kunden hade bokat hotellet och när jag upptäckte att träningsmöjligheterna inskränkte sig till en bastu och en relax med de obligatoriska utemöblerna och en platt-teve så började jag se mig om. I repan sas det att gymmet låg i badhuset och det framkallar kalla kliande kårar hos mig. All om bott på Nordic i Årjäng vet vad jag menar.


Tjejan bakom disken beskrev dock något helt annat och jag - wild&crazy - köpte en biljett och traskade iväg. Djävlar vad fel jag hade. En enda megastor lokal, ljust och fräsch och högt i tak. Och så fräscha grejor. Tio löpband, femton crosstrainers plus lite andra konditionsmaskiner och fem roddmaskiner och en handfull cyklar. Det var konditionsdelen. Vi var lätt över hundra pers men det fanns alltid att göra. Stora gym rockar. Mitt hemmagym rockar på allt utom konditionsbiten som är under all kritik. Det är helt OK att folk GÅR på löpbanden i en timme men inte om det bara finns tre....



Det enda som slog mig var att det var tyst, ja inte tyst-tyst utan att det var utan musik-tyst. Alla hade ajfån, ipad eller ipod eller whatever-pod och gigantiska lurar. Inte jag dock. Ett tag tänkte jag sjunga själv men skippade det. Vet inte vem som började men plötsligt hade jag en konversation igång med en lokal tränade av kvinnosläktet. Hon såg bra u... hon var välträn.... hon verkade snäll! Det roliga vara att hon uppskattade att jag faktiskt pratade med henne då hon uppenbarligen, precis som jag, inte passade i stora lurviga rosa lurar. Vi körde lite ihop och jag förstod att det var ett populärt gym men att de flesta körde sitt eget race. Jag som kom utifrån och vågade bryta mönstret genom att både möta blickar och öppna munnen var en främmande fågel. Märkligt men i morgon kör vi där igen. Då kanske jag har anpassat mig och håller tyst? Fast troligen inte om min nya träningskompis är där. Jag gillar kompetens när jag möter den.

söndag 24 februari 2013

Jubileum - stort grattis!

Insåg just nyss att mitt inlägg från i morse - Energiproduktion - var ett jubileum. Det var inlägg nummer hundra och som vanligt har jag ingen koll på när jag själv ska firas. Nationaldagen kommer jag ihåg samt mina barns födelsedagar. Dock har det inträffat mer än en gång att jag fått kaffe på sängen utan att fatta varför. Jag brukar alltid tacka artigt och mysa, speciellt om det är paket inblandat. Självklart finns det fler dagar vars datum jag skulle kunna rabbla och ha en koppling till men när dagen så att säga infaller är det inte alltid jag är där. Varken eller.

Blommor och annat som tillför kvalitet är viktigt! 


Nu missade jag tydligen helt nummer hundra i min eufori över ett bra liv. Lite typiskt mig. låt oss nu tänka på det en sekund och fundera över siffrornas betydelse. Mina favoritsiffror är 0,1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och olika kombinationer av dessa. Just talen ett, femton och sexton är centrala och peppande men det är bara på skoj egentligen. Stort grattis till bloggen då och kanske till dig som läser. Och mig. Någon tårta blir det inte, vi festar genom att flytta något tungt ett par meter i stället. Kram.


Energiproduktion!

Många talar i termer av att de inte har tid med "energitjuvar" och "folk som sänker dem"" i sina liv. Jag förstår inte ens begreppen. Alltså jag tror jag fattar vad de menar men jag kan för mitt liv inte förlika mig med tanken att ens någonsin ha låtit den typen av verksamhet ha kommit mig nära. Jag väljer mina vänner, mina aktiviteter och tankar på ett sådant sätt som ger mig något. En av mina tänkande FB-vänner (TB) skrev igår; "Tror du att du är där du är av en slump?" ungefär och avslutade med dräpande "i så fall har du fel...". Underbart. Hela igår var en enda lång laddning av nytt uran i mig.

Jag vill ha din produktion i mitt nät!
En vald kombo av träning och vänner som toppades med en lite lycklig slump och ett tokinfall som var det roligaste och mest livgivande jag gjort på länge. Tänk dig själv att le konstant i nittio minuter.....Även om tanken är både genialisk och tidsbesparande så tänker jag faktiskt hålla konceptet internt, men jag lovar att det kommer att ske igen och utvecklas. Så smart så jag blir tårögd.

Tjärn-kraft!

Ingen plats för energitjuvar då, varken hos dig eller mig. Det är ju jättelätt för mig i mitt fria liv att säga men även om du är fjättrad och låst vid ett annat liv - skojar lite med orden... - så har du ju faktiskt en att valmöjlighet hur du ska förhålla dig till vardagen som måste fixas. "Det är ingen slump att du är där du är". Jag är en pojke med en enkel smak - jag vill alltid, jag vill alltid ha det bästa och jag skriker gärna mitt "JA!" högt. Det är mitt recept för att samla energi och sprida den till de som vill ha den. Gå nu ut och gör det och se hur mycket bättre allt blir med rätt inställning. Koppla in dig på det positiva elnätet och pumpa ut det du vill ge oss andra. Jag är där och jag pumpar och pumpar! Kom och käka uran och taggtråd du med, men skippa kryptoniten.

lördag 23 februari 2013

Det finns inga små steg bakåt

. Mål. Sug på ordet, mål. Visst smakar det bra, eller hur? Säkert får vi alla olika bilder, i alla fall så får många av oss olika bilder. Fotbollsmål eller andra mål. För dig som följer mig och mina tankar är mål naturligtvis Marthas mål men framförallt det som ger livet mening. Någonting att uppnå. Ett mål att kämpa för och så småningom få njuta av. Processen kan vi, sätta mål, hitta en väg dit och utföra. Så enkelt. Ibland påverkas vägen och då korrigerar du kursen med hänsyn till de faktorer som ligger framför dig. Det finns inskränkta människor utan visioner som ser det som "hinder" medan jag tycker att du bör ha ett öppet sinne och se de nya möjligheter som öppnar sig.

Jag brukar i föreläsningarna jämföra utvecklingen i en process med hur det går till att lära känna en person riktigt bra. Ja, just det du kanske inte vet det men i mitt jobb som teknikutbildare inom kvalitetssystem och säkerhet så är mål - kundernas - väldigt centralt. Så mål och beslutsprocessen är viktiga företeelser både privat och professionellt. Det kanske förklarar en del av min nördighet på området.

Nåväl - att lära känna en person oavsett relation eller vad målet är med processen - något slags nivå - är något som de flesta kan identifiera sig med. Man börjar med att lägga kartan och sätt slutpunkten för resan. Vägen är ofta svårare att staka ut eftersom det nu handlar om en interaktiv process mellan två eller flera individer. Två centrala och resten perifera, men ändå så inblandade att de kan ge upphov till nya möjligheter. Graden av framgång - måluppfyllnad brukar jag kalla det - beror på hur väl du lär dig under resans gång. Hur du genom att vara förberedd undviker stopp i processen när valsituationen kommer. Samt inte minst hur du hanterar svåra beslut och dit mod, styrkan i din drivkraft. I min värld försöker jag hela tiden lära mig, om mig, om processen och om mitt mål. Allt som händer och passeras tar jag med mig och utvecklar framåt.

Min erfarenhet växer och när jag kommer fram och ska välja dörr så har jag kunskap nog att välja rätt. Genom att se varje steg som ett steg framåt, något som jag lär mig av, hanterar jag med lätthet svåra och obekväma händelser. I min värld finns inga små steg bakåt, för åt det håller är ju allt redan känt. Min nyfikenhet driver mig åt andra hållet. Min tid räknas i en mystisk framtid där allt är möjligt och ett nu som är en gåva att uppleva. Just i min nutid är klockan halv åtta och jag njuter jag av kaffe och i min framtid - om en halvtimme - så är jag på gymmet. Hur ser din nu- och framtid ut en lördag i februari? Ljus och varm? Bra.

torsdag 21 februari 2013

Tracks to victory!


För stämningsmusik (Sabaton, lion from the north) klicka här

Jag har gjort det sjuhundra gånger tidigare. Knallat in på mitt hemmagym - Sunlight House i Nyköping. Världen bästa andra hem. Idag var det dock efter den längsta bortavaron hittills så känslan av återkomst var stor. Vilken antiklimax när trettiofem pers nickade igenkännade och sa "tjena" som om allting var normalt? Tack till de två uppmärksamma satar som i stället sa "var har du varit" och "hur mår du". En av dessa får säkert lämna lasarettet i morgon. Hon lade nämligen till "vad kul att äntligen se dig" och "ta det lite lugnt bara" och fick en sådan kram av mig att hon fick lite svårt med andningen. Hmmm..




Träningsmässigt så körde jag tjugofem minuter fria vikter i bunkern och så ett corepass eftersom det kändes rätt och lagom. Vägde mig  - fast det inte var söndag - och döm om min förvåning när tio dagars bortavaro resulterade i att jag hållit vikten. 73.4 kg är helt OK med tanke på fri tillgång till mat och frukt hemma samt ingen som helst förbränning. Ja ingen extra alltså. Dessutom har jag varit rastlös vilket borde ha fått mig att småäta för att hålla mig sysselsatt. (Det hade det också gjort om jag nu inte varit så målmedveten...). Tusan så nöjd vinkade jag hejdå till alla trettiosju, just det trettiosex, och gick hem och firade med en hemgjord burgare. Utan bröd men med tjockt med lök, sallad, dressing och ost. Alla talade annars om Burger King som tydligen öppnat vid E4:an en kilometer hemifrån men det går bort för mig.




Nu ska jag chattra med lite roliga gamla och nya kompisar och så kissa och lägga mig tidigt. Nu är vi nämligen tebaka med tåget. Fredag --> träning vid 0600. Just fuckin´do it and fuckin´enjoy it! 2013 är klockrent. Vill du vara med och njuta så är du härmed inbjuden och varmt välkommen. Kram!


Inventera och lek!

OK - jag närmar mig snabbt ett normalt hälsoläge. Dvs om ett par dagar kommer jag som vanligt att sväva fram en decimeter över marken på väg till eller ifrån dårhuset. Ni vet "det är svårt att stoppa ett lok som brinner-syndromet". Det har gjorts flera hyfsade katastroffilmer på det temat. Antagligen av någon som sett mig och utbrustit "Splendido, honom ska vi ha!"

Rätt kille på fel plats!
Det går en tunn linje mellan lunatic och genius och förmodligen halkar jag bananskal mellan bägge sidorna i en del människors ögon och öron. Som om jag skulle bry mig.... Alltså självklart bryr jag mig om vad just du tycker och hoppas jag motsvarar dina förväntningar. Men i det stora bryr jag mig inte ett vitten. Tänkte mest vara positiv som vanligt och berätta för dig att du förmodligen har ett gym hemma. Alltså ytterligare en möjlighet för dig att träna liiiite till! Kniip som Lanefeldt sa.

Rätt kille på rätt plats.
När jag skulle dra igång lite försiktigt här hemma i måndags så funderade jag på vad jag kunde göra. OK, crosstrainern ser man, den gråsnubblar man liksom inte över. Hittade sedan en uppsjö av kul grejor att leka med. Jag kan faktiskt golfa, spela innebandy, boxas både mig dig och på sandsäck, köra bobatboll, pilates/yoga på mattan, styrketräna med band och hantlar, jonglera och så har vi kroppen kvar som styrkeredskap. Kolla hemma så upptäcker du själv massor av bra leksaker. Kul som räcker länge.

Multisport på Baker str.
Lek och må bra. Du och jag, alltså sådana som har förmågan att leka kommer alltid att ha roligare än andra. Förmodligen lever vi dessutom både bättre och längre! Sätt nu igång och lytta något som väger!

onsdag 20 februari 2013

En bra kväll!

Jag blir allt bättre. Haha, ja det kanske jag blir med, men jag menar att jag blir allt friskare! Fast den andra betydelsen kittlar mig så det kan vi spinna vidare på senare. Idag har jag orkat jobba hela dagen och det känns så kul att det just nu går bra för oss. Våren som ska bli min bästa - hittills - ser också bra ut för våra företag. Just hemkommen från ICA plingade det till i telefonen och kompisen undrade om jag var stark nog för en promenad......Gissa vad jag svarade......

Min finske vän Sakari ger oss bra kängor!
Visserligen blev jag toksjuk när hon släpade runt mig för en dryg vecka sedan men det var nog inte helt hennes fel. Tredje dagen i träning kan man säga och det kändes så bra med en och en halv timme ute i vinterkvällen. Naturligtvis härligt att röra på sig i hyfsad fart iaf och samtidigt snacka, fnittra och busa med skön kompis. Träning i pratfart kan vara bra det med. Nu har båda varit hängiga (!) så det var nog ganska lagom även om det finns mer glöd i den här duon när det verkligen tar eld.

Varm varmrökt pepparlax med kaviar och hackad lök. LCHF i sin prydno.
Hemma blev det myslax på salladsbädd, tända ljus och kung Lasse på spoitify. Det som skulle blivit ännu en tråk-kväll i rehabens tecken utvecklades via yttre omständigheter till en mycket bra kväll. Välbefinnande är en viktig faktor i tillfrisknandet. När jag sitter här och skriver om tankens makt ramlar det in ett meddelande i telefonen där man frågar om jag orkar hänga på till gymmet i morgon lunch. Kompisar är bäst. Jag kommer att tänka på skylten jag såg på bilden från ett slitet garagegym någonstans i USA.




"Det här är mitt gym, det har inga speglar men är fullt med mina vänner. Om jag inte kommer och tränar ringer de till mig och undrar hur jag mår....."

tisdag 19 februari 2013

Det tar sig!

Det krävs tillgång till syre och ett bränsle för en förbränning. Jag hävdar att hemma på Baker str. så tar det sig just nu. Alla fingrar pekar åt rätt håll och jag blir starkare för varje dag. En underbar känsla och bara för att boosta tillfrisknandet köpte jag idag både Esberitox och KanJang. Vik hädan svaghet - jag heter Patrik och är herre över min kropp. Och en del angränsande områden....

Närområde!


Jag sov som en vaggad gnu under natten till idag och vaknade därför ganska seg. Men hu, så det tog sig! Jobbade för fullt från lunch till 1900 och sedan blev det träning. Körde först lite styrka och sedan fyrtio minuter crosstrainer till första halvleken av bandyn. Fortfarande med skallen i behåll, dvs ni som trots allt bryr er om min hälsa kan vara lugna. Låg belastning och mest som teknik/mobilisering. Men jag vill. Känner mig lite som en galoppör i grinden precis före start.

Grå och lätta att snubbla över.

På något sätt - mitt sätt! - kommer den här sjukdomstiden faktiskt att innebära något positivt för mig. Jag har satsat på att många saker ska hända under våren och försommaren. Att då under tio dagar - eller vad det blir - få bromsa allt på ett brutalt sätt kommer att ge en så naturlig omstart på allt. Ibland är det precis vad som behövs. Att man bryter mönstret och börjar om. I träning, i relationer eller i professionen. Att bli tvungen att ifrågasätt invanda mönster och att faktiskt tvingas ta ställning leder till utveckling. Och - handen på hjärtat - utan utveckling stannar vi väl och blir små gråa tomtar?

Euphoria!

....och på den tionde dagen reste han sig och med styrkan hos en spirande ärtgrodd som vill mot ljuset sträckte han ut sin kropp i ett lyckovrål och de närvarande såg att det var gott....

Kraft!
Igår kände jag mig så frisk att jag vågade röra på mig lite hemma på trägolvet. Jag började med att gå en halvtimme på X-tränaren samtidigt som jag såg Storvreta leka ut Falun på TVn. Fattar nu varför det står en TV i mitt vardagsrum. Den ska ju visa idrott samtidigt som jag idrottar - inte samla damm. Höll ett löjligt lågt tempo och samtidigt örnkoll på pulsen. Höll mig i intervallet 95-105 eftersom jag fortfarande hostar ibland. Ingen feber naturligtvis från igår kväll.

Så kul.....
Fortsatte med att köra tre lugna rundor av min nya stressWOD på tabatatema för överkroppen. Det är så kul att köra med tempo och bara kropp eller kanske något snöre eller en viktplatta. Så skön frihet till skillnad från maskinerna. Visst tittar folk när jag bollar med en tjugokilos i rotationer eller kör box med två femmor i nävarna men det bjuckar jag på. Resultatet kommer att synas till den bästa sommaren som följer på mitt livs bästa vår. Årets alltså.




Hoppas du känner av den glädje jag upplever av att vara igång - smart och försiktigt - igen. Jag hoppas att du smittas av min återvunna styrka och själv går ut och flyttar något tungt från punkt A till B. Det är du som ger mig styrka genom att finnas i närheten. Oavsett vem du är och hur nära du är. Just fuckin´do it och tack för att du läser och stärker mig. Tillsammans gör vi sandstränder av berg.





måndag 18 februari 2013

Ensam är stark - två är starkare!

Om du inte orkar själv så ta hjälp av en kompis. Eller tvärtom, om din kompis behöver stöd så hänger det på dig. Det optimala uppstår när ni bägge två fungerar allra bäst med varandras stöd. Att man inspireras av varandra är skälet till att folk idrottar tillsammans. Det är så mycket lättare att springa en mil tillsammans med några hundra andra och med lite publik runt banan än att sticka ut och göra det ensam en kväll i februari.



Jag har lagidrottat hela livet och det är egentligen bara de tre senaste åren jag provat att köra själv på gymmet. Stödet och pressen i ett lag är självklar och sporrar hela tiden till att ta i. Om inte annat så har man ju ett ansvar mot lagkamraterna i det man gör. Jag tyckte det var lite svårt med träningsdisciplinen i början eftersom jag var ensam och inte kände någon. Jag var faktiskt lite blyg där jag försiktigt smög in bland alla vältränade på gymmet och lindade in mig i min handduk för att omärkt glida ner i bassängen. Jag var ganska fet, otränad och vågade bara köra vattenpass i början.




Ganska snabbt började folk att ta mig till sig och mitt självförtroende växte och till slut tog jag mod till mig och hoppade nervöst in på lite gruppträningar. Efter en stund insåg jag att folk där tog emot mig och var glada över att jag kom och kom igen. Det gick tom så långt att någon undrade om man varit borta om man varit just varit borta någon gång. Resten vet ni och nu är det snarare så att gymmet ringer sjöräddningen om man inte varit där på en vecka. Fick faktiskt ett sådant meddelande från en skön instruktör häromdagen, där hon undrade om hon skulle efterlysa. Träningskompisar är det bästa. Gud vad jag längtar efter att träna med min bästa. Men det kommer. Jag tar mig och idag bäddade jag till och med sängen. Återtåget har börjat.

söndag 17 februari 2013

Veckosammanfattning

Låt oss snabbt, enkelt och definitivt en gång för alla sammanfatta träningsveckan som gått:

Skit.

Nio dagar sjukdom varav sju under den passerade veckan ger en promenad och ett par dagliga styrkelekar som resultat. Kanske totalt tre timmar i aktivitet på en låg nivå.

Fet, ful och obrukbar. Fan. Men revanschsugen. Puss.

Titta på färg som torkar....

Om man bara bestämmer sig så funkar det. Jag gjorde det igår och fortsatte idag. Bestämde att jag faktiskt kunde göra saker även om jag inte är frisk. Jag är så sjukt rastlös och less på att inte kroppen hänger med hela tiden. Vi är inne på nionde dagen med feber, låt vara två med nästan noll i måndags-tisdags. Jag har fått massor gjort här hemma och städat såväl garderober, klädkammare som diskbänkskåp. Det senare har jag dessutom just målat efter att ha skurat rent från gammalt allt junk som blir i ett sådant utrymme. Nu ska väl mina sopor trivas!


Biceps! (Ni som kan latin fattar...)

Genom att hålla igång så har jag faktiskt fått hela dagen att gå utan att fokusera mer än nödvändigt på att vara sjuk. Visst har jag hostat och dragit en och annan nässpray/Oleum men det har bara känts OK på något sätt. Naturligtvis har jag hunnit med lite styrka - på en försiktig ansträngningsnivå - i form av teknikträning på en mördartabata för överkroppen. 2 planka med indrag - 2  crossover - 2  halva burpees - 4 mountain climber - 2 armhävningar. Högt tempo och önskat antal varv. Längtar till den dag jag får använda mig själv igen.

Det är fult att inte måla!
Fast just nu står jag vid datorn och småtittar då och då på hur färgen torkar. Det går bra det med. Fast inte så långa stunder i taget. Funderar starkt på en promenad på crosstrainern för att få röra på lederna. Jämfört med den smått apatiske Patrik jag presenterade i förrgår är det dock en milsvidd skillnad. Och det enda som skiljer är inställningen. Idag tillåter jag inte sjukan att styra mig utan kontrollerar den. Man bestämmer själv vad man vill uppnå. Vila göra jag genom att sova gott i natt.



Krama en ingenjör!


En helt naturlig uppmaning naturligtvis. Utan oss skulle världen ha sett betydligt tråkigare ut. Det mesta som du har runt dig idag skulle inte fungera eller ens ha funnits där om inte någon vågat ta steget en gång tidigare. Det krävs att man vågar sticka ut och tänka utanför fyrkanten för att något ska hända. Du har en idé och till slut - efter hårt jobb och mycket matte - så är du redo att testa i verkligheten. Då har du inte bara slagits med naturvetenskapen och metoderna, du har även övervunnit det inom dig som talar om att omvärlden tycker att du är konstig.

Hmm, jag har en idé.......
Okunniga i ämnet och avundsjuka på att du vågar sticka ut kommer folk att vara skeptiska. En del kommer till och med att önska att du misslyckas eftersom du tar för mycket plats. Plats som de själva inte ens skulle vilja ha, så varför de tänker så istället för att stötta är för mig en gåta. Nåväl, du ger faktiskt mer eller mindre fan i vad de tycker eftersom du har satt dina mål och stakat ut en väg att nå de resultat du vill. Om inte Nikola Tesla vågat utmana Edison och hela världen hade vi inte haft det elektriska system vi idag har. Om inte Janne Boklöw tänkt utanför rutan? Eller Fosbury? Listan kan göras lång och som du märker så gled jag som väntat från naturvetenskap till idrott.

Hmm, jag har en idé......
Oavsett om din tanke - idé - är stor eller liten ska den testas för att du ska må bra. Do, do, do! Handlar det om att byta grepp för att orka mer så gör det. Eller byta sport? Eller kanske byta ut den där trasiga prylen på MTBn. Det spelar ingen roll som sagt utan det viktiga är att du bestämmer dig och så kör du all in. När det gäller träning är det ännu viktigare att du vågar utmana dig själv och strunta i omvärldens skepticism. Att bara gå och göra samma sak månad efter månad är föga utvecklande. Har du sprungit på gruppträningar så prova på att köra lite maskiner eller ännu hellre fria vikter. Vad skulle hindra dig? Lämna comfortzonen och väx samtidigt som du kan njuta av att slå andra med häpnad.

Tack!
Som Tesla gjorde redan för hundrafemtio år sedan. Krama en ingenjör och kom ihåg varför.





lördag 16 februari 2013

Sluta tjut, Patrik!

"Kom ihåg att du är en Woss", sa världens bästa peppare - dvs dottern. Och kastade sitt gamla goda "smärta känns inte" på mig med ett leende. Så får det väl bli. Mitt livs värsta vecka - ok,ok,ok, värsta på länge då - ligger bakom mig och även om jag kommer att ta det soft idag så är det nu dags för förändring. Jag ska raka mig och skaffa mig en sysselsättning under dagen. Ta bort julsnön på fönstren kanske vore dags att lösa. Med lite vintersport i bakgrunden så hittar jag säkert fler huspyssel att göra. Jag ska även träna ytterst försiktigt på lite fingertoppsarmhävningar och annat kul.

Kroppen är bästa belastningen!
Under dagen ska jag växa tillbaka mentalt och bli starkare och börja mota bort sjukdomen som enligt planen tar slut på tisdag. Jag ska ha roligt när jag gör det och jag ska vinna. I morgon kommer jag att vara sjukt (!) mycket friskare. Så brukar jag lägga upp mina tankar inför match men de senaste två dagarna har jag helt enkelt inte orkat peppa igång mig. Igår sov och slöade jag bort tiden för att komma vidare. Jag snodde dock ingen bil med sprit.

Nästan komplett, bara en sak saknas.
Vad ska du göra med din lördag? Ute nollgradigt och grått och som kompisen sa igår - "ge mig barmark!". Jag lägger till lite ljusgrön vår och glittrande vatten och känner hur energin strömmar in i mig. Två veckor till och vi börjar med Mars och då är det definitivt dags för den vår som ska bli den bästa. Känner du vad starka vi blir när vi tänker så!

fredag 15 februari 2013

Huskurer eller slump?

Frågan är till vilken nytta? Ja, om man nu inte håller på med det i förebyggande syfte. Då kan det ju möjligen vara så att man hjälper kroppens immunförsvar med något vettigt. Jag kan ju meddela att undertecknad inte jobbar förebyggande utan börjar C-vitamina mig när det redan är ett faktum att jag är sjuk. Hur brukar du göra? Jag undrar om det är någon vits att boosta sig? Antagligen är det det. Kost är ju viktigt.

Laddat för match. Bring it on!


Även om jag vägrade i början - förra helgen - så är det väl nu konstaterat att jag har influensa. Sjukvårdens prognos är feber i tio dagar och det skulle innebära att jag torde blir frisk på tisdag. Då har vi satt ett mål. Om det nu inte är så att mina två feberfria dagar måndag-tisdag innebär att jag blev sjuk i onsdags. Men så tänker inte jag. Jag kör på med vatten, the, och citron/apelsin, och har dessutom fått ytterligare en aromatisk olja att smörja in mig med - Oleum Basileum - som komplement till min egen Hot&Cold. I kombination med nässprayen så håller det mina gångar öppna så inte virusarna sätter sig i bihålorna. Dessutom luktar det oerhört friskt i lägenheten och tom trapphuset.....

Hål i huvudet som man säger....

Jag håller på att försöka återläsa en del av vad jag tidigare pluggat om näringsfysiologi. Målet är att kunna nå ännu bättre träningsresultat genom att äta ännu bättre och mera rätt. Vis av skadan ska jag lära mig lite mer om övrigt hälsoätande för att se vad antioxidanter, mineraler och spårämnen kan göra. Jag behandlade ju folk för tio år sedan med kosttillskott så jag borde ju kunna blåsa liv i gammal kunskap. Nytt mål. Kul.






torsdag 14 februari 2013

Stjäla en bil med sprit?

OK, jag är kanske inte deprimerad men trött på att vara sjuk. Sjukt trött på att vara sjuk faktiskt. Så här på sjätte dagen så är det all-time-low och riktigt surt att inte få vara igång. Har ställt in bra jobbgrejor och börjar frukta att fjällveckan som börjar på söndag blir en kortvecka. Nåväl man har inte roligare än man gör sig och jag har ju förmånen att jobba åt mig själv så jag kan faktiskt göra det jag orkar. Chefen blir ju nöjd med det lilla. Bra chef.



För att bli gladare kan man hitta på saker. Lindeman sa att man skulle stjäla en "bil med sprit" men det slutade ju tokigt med hunden i rulltrappan så det skippar jag. Jag gillar ju inte hundar dessutom. Eller jo, söta, lagom stora och väluppfostrade som inte slemmar och nosar mig skrevet. Fast någon sådan har jag ju inte träffat ännu. Skönt att ha saker kvar att uppleva i livet. På temat pigga upp sig och sprit så kommer jag osökt att tänka på inledningen av Kizz gamla fina "Cold Gin". Fast nu är det ju sällan jag dricker något annat än vin.



Vad har nu det här inlägget med mål och resultat att göra kanske du undrar? Ja, faktum är att jag tappade tråden några meningar in men lite så här tänkte jag när jag började. Det spelar ingen roll hur mörkt det ser ut, eller ÄR för den delen, det är ändå alltid du själv som bestämmer utgången. Inget är förutbestämt. Du kan som jag svära över ont i kroppen och feber, men ändå välja att fokusera på något ljust. Jag väljer tex att jobba hemma från datorn i köket så mycket jag nu orkar i stället för att ligga framför TVn och titta på "Hem till gården." Jag lägger mig på golvet och kör armhävningar och sit-ups en kvart fast jag har feber. Naturligtvis med rätt grad av ansträngning men jag ger inte upp. Och det får bli passningen, ta ingen skit och ge inte upp.

måndag 11 februari 2013

Läderslöjd till lunch!

Mitt i all bedrövelse över att ännu en dag vara sjuk, hängig, gnällig eller vad jag nu är så finns det alltid små glädjeämnen. Det första kom på förmiddagen då dottern ringde från skolan och sa att hon mådde illa och skulle gå hem. Inte glädjande att hon mådde illa men då skulle jag ju iaf få sällskap. Glädjeämnen nummer två var att hon tyckte det var ok om vi hämtade lunch på hamburgerhaket. Vi kan båda unna oss det någon gång utan problem.

Hemslöjd!
Glädjeämne nummer tre var att jag efter lunchen - LowCarb naturligtvis - upptäckte att jag nog borde ta upp ett nytt hål i livremmen. Sagt och gjort, inget konstigt jag har gjort det tidigare. Men nu slog det mig hur långt det var ifrån mitt nya hål till det "längst ut" som faktiskt var använt på bältet. Det var faktiskt femton centimeter. Jag har ju jublat åt diverse siffror men det här var första gången som det måttet påverkade mig.

Nyttigt och gott!
OK, vi tröståt lite till lunch. Till kvällsmat blir det nog firamat då. Att kläderna inte passar längre har jag ju märkt men att få en ingenjör att inse fakta utan sifferbevis låter sig ju inte göras. Just femton var ett tal som diskuterades bland oss pojkar i tonåren. Centimeter alltså. En del undrade lite oroligt men jag tror att alla har blivit pappor på något sätt iaf. Usch vilken midja jag måste ha haft..... med tanke på vad som är kvar.

söndag 10 februari 2013

What - me worry?

No way, bebben! Inte ens den sämsta träningsveckan på så länge jag kan minnas - en kvart?- får ner mitt goda humör. Tre resdagar och två övernattningar skulle sänka veckan, det visste jag men helgen skulle innebära så mycket mer. Nu sket det sig med en förkylning men vi tar nya tag på den fronten om en månad. Den som väntar kommer att få. Så enkelt är det i min målinriktade värld. Jag får det jag vill. Genom inställning, ödmjukhet, rakt uppträdande mot andra och en massa charm. Haha.

Jag hade förmodligen trivts ypperligt i 40 knop.


Fem-och-en-halv timme i aktivitet är lite drygt en tredjedel av mitt mål. 3400 kcal i förbränning snudd på hälften av målet iaf. Antagligen är detta ändå siffror som mosar vad 95% av befolkningen gör en - för dem - bra vecka och jag borde inte gnälla. Men nu är det så här - om jag har smakat så vill jag ha mer. Faktum är att jag omoget nog vill ha allt och det beror på målsättningarna. Jag är bombis på att du fungerar likadant, bara du vågar släppa taget och vara dig själv närmast. Greed works, ego works men man ska inte gå över lik om det inte behövs. En arbetskamrat med en fd hög rank - kommendörkapten - i flottan säger regelbundet att "Patrik, du skulle ha kunnat leda bra på en torpedbåt".

Vinnare tränar hårt och oroar sig inte.

Ett gott betyg som jag ärar högt faktiskt. Även om syftet är detsamma som med en ubåt - att sänka fienden - så är tillvägagångssättet så oerhört olika. En ubåt smyger fram och gör jobbet mer eller mindre skyddad av vatten. På en torpedbåt visar du dig öppet för målet och sedan hänger det på ditt mod och din skicklighet. När du väl börjat anloppet så finns ingen återvändo. "Do or do not", som mästaren säger. Jag gratulerar mina mål eftersom de får chansen att försvara sig. Det gör också mina uppgifter så mycket mer stimulerande.

Vit löpare till b5

OK, jag erkänner att jag var svag igår. Vaknade svag och eftersom jag hade en varm själ (dottern) som gav mig värme och empati så lät jag febern och ontet påverka mig. Det var lite skönt (nej det var det inte) att krypa upp i soffan och få "Starbucks förkylningsthe med choklad" serverat till Die Hard. Hon åkte till sin andra bohåla igår kväll och jag genomled den tuffaste natten någon haft sedan Jesus på korset.

Inte originalet.

Känner några kvinnor som kanske inte håller med. Kan ännu för lite om alla hormoner men jag jobbar på det. Den meningen är allvarligt menad. Känner också några män som ger mig fullt stöd. En manlig febertopp är inte att leka med. Den meningen kanske inte var lika allvarlig. Efter att ha mött en kille med schackbräde vid fyratiden i morse och haft ett kort snack så somnade jag iaf om. Han sa något om "inte redo" men vad minns jag inte exakt.

Kvinnlig styrka slår det mesta.


Sov sex timmar utan vare sig tankar på vare sig sex eller något annat. Förmodligen tokslut men vaknade som i en annan värld och sedan dess har jag tagit mig högst imponerande. Jag har tom gjort lite situps och armhävningar idag. Mår rätt bra och tror att min krigare till dotters uppmaning "skärp dig" gjorde nytta. Det är för övrigt hon som myntat begreppet "smärta känns inte". My kind of girl.

fredag 8 februari 2013

Svettiga kroppar och kalla vindar.

Först av allt så vill jag tacka dig som läser och kommer tillbaka. Trots att uppdateringsfrekvensen är "lätt ojämn". Jag önskar att jag hade möjlighet att blogga och träna på heltid. Det finns ju folk som kan det så snart når jag nog dit jag med. Bland alla som jag känner så finns det två klara spår för att nå dit, antingen blir man arbetslös och staten betalar ens bloggande eller så ser man till att det man skriver är kommersiellt gångbart.

Målmedveten, kaxig, envis och allmänt charmig? Eller bara konstig?
Du bestämmer vad du tycker och jag ändrar mig inte.

Du som läser det här känner nog mig och vet vilken av vägarna jag skulle välja. Det är här jag brukar förklara att jag:

1. Inte vill skjuta alla som får bidrag eftersom det ibland kan finnas vettiga skäl,  men...
2. Rent principiellt är mot bidrag eller snarare den situation där folk inte kan få försörja sig själva.

Bildtext onödig.

Skälet till att jag förklarar är att det alltid brukar dyka upp någon kniv i ryggen samt lossna någon perifer FB-vän varje gång jag ställer krav på folk. Jag har valt att klara mig själv genom att ställa krav på mig och det mår jag djävligt bra av. På tal om krav och resultat av dessa  så kan jag berätta att januari blev en ruskigt bra träningsmånad för mig. Den bästa sedan augusti faktiskt med 51 timmar i träning, 33500 kcal i förbränning samt 91.5 km löpning, inne och ute. Viktmål på "under 74 kg" uppnått och jag ska vara tusan så nöjd. Och det är jag.

Det är ett lagspel att träna individuellt på mitt gym.


Tills sist ett stort cred till till alla svettiga kroppar som jag kramar, kramas av, klappar på och high-fivar på gymmet. Ett stort tack till alla som berömmer och peppar för vad jag uppnår. Ni är underbara, varenda en. Låt oss fortsätta att lyfta varandra och även något tungt.

I kväll kommer förklaringen till de kalla vindarna. Kram så länge.


söndag 3 februari 2013

Idioti?

Nej absolut inte om du frågar mig. Idag har jag multisportat rejält. Jag och kompisen började i morse med intervaller på löpbandet följt av styrka där man lugnt kan säga att vi ägde i bunkern. Det var ganska folktomt och vi provade på lite nytt för att skapa en situation där vi kommer att äga när det även är mer crowded så att säga.  Inte på något sätt ett dåligt pass - tvärtom - men med en oerhört avslappnad stämning eftersom vi var själva. En sekunden är det skittungt och två spända nästan smärtande ansikten och i nästa viker vi oss i oseriösa vrålgarv med onämnbara teman. Underbart.

Två orkar mer än dubbelt så mycket som en orkar! 
Kvällspasset bjöd på spinning, core, ett tabata-race för axlarna ihop med en annan kompis ("Faan vad tungt, sa han då...) samt lite lite simning. Ja, och så en stund i bubbelbadet - vi tränar ju på Sunlight i Nyköping så det finns att välja på. Så mina tre timmar idag har varit styrka, cykel, löpning och simning. Behöver jag säga att jag trivs?

Överskottshud?


Veckosammanfattningen blir topp. Drygt fjorton timmar - bästa sedan augusti - igång med en förbränning på 9000 kcal gör att jag känner mig stark och fin. Ett nytt problem har dykt upp - vad tusan gör man med överskottshuden på magen?

Återhämtningsdrycker.

Återigen fin feedback ute i gymmet och i omklädningsrummet och det är så skönt med den cred jag får. Den sporrar mig att orka. I morgon ska vi frossa i januaris siffror och kanske beröra något mindre stelt än en massa statistik. Avslutar veckan med lite vin och en sallad under tiden jag skriver. Kram för att du läser och förhoppningsvis inspireras.