söndag 20 oktober 2013

Fan dig, Lasse Winnerbäck!

Jag har ägnat en stund av dagen åt att skriva ner min tankar. Att formulera tankar och känslor i ord är kul. Så kul att jag har bett sonen om en stomme till en låt. Att få klä i ord. En riktig brottarhit faktiskt. Ingen one-hit-wonder utan början på något nytt. Woss and Woss. Ja, kunde Paul och Art så kan väl vi? Så tänkte jag i alla fall när jag tog fram kaffe, papper och penna. Tog faktiskt fram gitarren också. Den jag fick när jag fyllde tio och ännu inte behärskar. Den med fyra strängar. Mest som dekor alltså.

Originalet med alla strängar på plats.
Läs recensionen från gårdagens konsert i Conventum här.

"Det är lite av en standard", sa sonen - musikern - "alltså en mall än så länge". Tack, det gör det lättare. Jag vet inte hur du skulle tänka, men för mig är det relativt lätt att få ner ord. Jag har gjort det i tjugo år, på något slags halvprofessionell nivå. Idag gick det bra med enskilda rader och jag fick fram mitt budskap. Delvis. Det andra jag skriver, dvs om elektroner, atomfysik och vanligt hederligt snusk - inte i samma produktioner dock - går rätt smidigt att få fram en volym i. Alltså en mängd ord som blir en text men här är det så mycket svårare.

Kopian kontrar med ett dödsdömt Emoll.....
- fast det är ju rätt skönt att kunna skylla på materialet....

Jag måste lära mig att tänka i och räkna i takter! Sonens självklara förklaring kändes först oförklarlig men nu efter några dagars fnulande så fattar jag mer och mer. Det måste ju passa ihop. Det där med text och musik. Gjorde misstaget att lyssna på Kungen i lurarna när jag städade tidigare idag. Det han presterar passar ju så bra. Hosianna växer för varje lyssning och jag känner mig mer och mer som en byfåne på torget. Fast å andra sidan så känner vi ju mig. Att försöka är allt. Och jag kommer att lyckas, men till dess; "Fan dig, Lasse Winnerbäck."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar