Avdramatiserat, men inte trist.

Idag är det dags för ett lopp igen - loppet som skulle ha varit mitt stora (nåja) mål. I alla fall så var det så när det började planeras för det någon gång före jul. När jag idag springer tio kilometer i två varv runt Oppebylöpet så göra jag det av helt andra skäl än när jag först blev presenterad för idén. Förmodligen inte sämre på något sätt - missförstå mig rätt som vanligt - men inte fan vaknade jag med samma känsla av gameday som jag trodde.

Att jag därmed skulle vara mindre peppad att göra vad jag kan finns dock inte. Klockan 1300 står jag där och har samma tanke som alla har, jag ska vinna det här! Den träning och tävling som blir av är den bästa. Så enkelt är det. I eftermiddag har jag sprungit minst en mil längre än de som inte haft möjlighet. Mina tankar så här med förstärkt frukost på gång är med er. Ni kommer att springa nästa gång. Jag vet det. Och ursäkta - men jag tänker slå er allihopa. Det är tanken som vi måste ha när vi står där på linjen. Kram för att du följer och läser mig.