Det sjuka är att jag möttes av en oväntad reaktion. Folk nickade lite försiktigt men det var fan inte som vanigt i salen. Mina vanligtvis glada och spralliga kompisar var låga, nickade sina hej lite försiktigt och efteråt sa en av killarna, gubbarna, i omklädningsrummet att jag hade verkat så annorlunda i början på passet. Herregud, vilken sordin jag måste sett ut som..
Dessutom har de helt rätt, jag tänkte gå efter fem minuter när inget stämde. Men så plötsligt blev jag förbannad på allt och alla och det är bra. Jag mötte ledarens blick - svårt att inte ryckas med av det energiknippet - och började leta batterier. Fick ihop löntagarfonder, Assyriskas straff, kryptoniten, busschaufförer som stoppar en hel gata när de stannar för cyklister (Zebra-lagen måste väl vara det sämsta för miljön?), motvind, dragspel, homofober och rasister, ja gud vet allt. Jag lyckades tom hitta tändvätska i bästastevändagen - fast den var ju av helt positiv sort.
Jag fick ihop så mycket energi som jag skickade från min grå skrynkla ner till bäckenet där den delades fifty-fifty på höger och vänster motor. Jag såg texten "du är så stark Patrik" rulla framför ögonen resten av passet. Tog i så pass att gluteerna, piriformis, iliotibialis och muskulus gnuttignutti - dvs hela paketet - försiktigt undrade om jag menade allvar? "Ja", sa jag och så är det och så förblir det. Inget mer gnäll. Dessutom har jag inte ont i kroppen längre, så nu kör vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar