Tankfull... tacksam.... och glad!

Ibland så stannar det bara upp. Livet. Igår tex. Och då funderar jag på vad som hänt om det inte gått bra där där gången. Lite Magnus Uggla men ändå inte om ni förstår. Är du född på sextio- eller sjuttiotalet så hittar du säkert kopplingen.  Inte just snacket efteråt utan mera situationen, när det plöstligt saknas en lirare till "match"? Enkelt uttalat. Har haft den diskussionen med ett par personer på sistone. Av båda tråkiga och andra skäl. Jag hatar de tråkiga för övrigt. Varför kan inte folk som älskar varandra dö ihop, om de nu nödvändigtvis ändå ska göra det?

Tänker naturligtvis på det smått ogreppbara i att en idrottsman i trettioårsåldern bara dör. Nu finns det inga klarlagda orsaker ännu  i Turinas död  och det tänker jag heller inte spekulera kring. Men det faktum att någon med partner, barn och vänner bara försvinner mitt i livet påminner mig. Jag har en kort karriär som målvakt i "Hyr-Karts" korplag i fotboll en gång därborta i Örebro bakom mig, men i övrigt kan vi sluta jämföra idrotten där. Men närheten till döden finns. Jag klarade mig men inte han. Vad hade förändrats om jag inte längre funnits? Alltså inte vad som händer när man dör, för då blir man ju en ytterst värdefull del av det eviga kretsloppet av grundämnen. Inget annat. Det vet jag ju. Men vad sker med dem som blir kvar.

Att idrottare har en ökad frekvens av dödlighet i "plötslig död", hjärtat alltså är väl sant. Och säkert är ju ökad belastning vara en trigger för både stroke, infarkter och annat. Hörde häromveckan en idrottsvän berätta att en person avlidit på ett pass som min vän varit med på. Jag har sett människor dö och jag har hållit i deras händer när det hänt. Men det har varit i jobbet och andra situationer där det har varit för mig okända personer. Jag har agerat och gått vidare. Båda mina föräldrar har haft osmaken att dö utan min närvaro. Men den lucka i laguppställningen som de båda lämnat är för mig helt naturlig.

I alla dessa funderingar på hur barnen och andra som skulle saknat mig - förhoppningsvis iaf några stycken - skulle ha reagerat och jobbat vidare slutar det alltid med att det får jag inte veta. Och det, i all sin orimlighet, irriterar mig kopiöst. Fast samtidigt är jag naturligtvis oändligt glad för att det bara är funderingar och inte fakta. Jag är ingen notorisk grubblare. Tvärtom, faktum är att jag under tiden det tagit att skriva dessa rader tappat tråden fem gånger. Jag har oerhört lätt att bli positiv och göra saker. Allt från att nyfiket svara i telefon när "okänd" ringer eller säga "ja" till en massa bra saker. Idag ska jag tex träna en skvätt, bara för att jag vill och kan. Jag är tacksam för att jag kan det. Jag hoppas att även du är tacksam för att du kan det.