Vad händer när man inte dör?

"Vad finns bortom universum?". "Vad händer när man dör?" och "Vad tar Thomas DiLeva på sig när han går på maskerad?" Det är tre besvärliga frågor som brukar sysselsätta min hjärna. Den här gången ställdes jag inför en helt annan fråga; "OK, jag kanske kommer att överleva. Och sen då?"

Ganska fet och i riskzonen. Hur gick det till?

Sakta men säkert, dag för dag, fast jag till en början tänkte i ännu kortare intervall så började jag inse att det kanske skulle hålla. Jag skakade visserligen av rädsla vissa kvällar när jag kröp ner för att sova. Om jag andades hårt blev jag rädd. Om jag hostade blev jag rädd. Bara känslan av att veta att jag med alla medel skulle hålla min puls under hundra slag gjorde att hjärtat drog på i hundrafyrtio. Mitt i alltihopa var jag så vansinnigt galet trött. Lite som ett litet barn kunde jag somna mitt "i steget". Ibland vaknade jag med ett ryck i soffan på eftermiddagen bara för att glädjande nog mötas av fru och barn som sa "du somnade igen.". Vissa dagar sov jag bara. Först efteråt har jag insett att det var en kombination av sanslöst mycket medicin som skulle bromsa min skenande kropp och vår fantastiska vilja att överleva.

På rymmen....

Jag blev naturligtvis sjukskriven och i det läget, som relativt ny VD för två av våra företag, var det en stor pina att inte logga in på datorn. När läkaren sa att "du kommer att bli hemma ett tag" så gick tankarna till allt jag ville göra på jobben. Pluralis, jag var ju världsmästare på allt. "Till att börja med i sex månader", sa läkaren och då insåg jag läget. Det skulle ta sjutton månader innan  jag jobbade heltid. och detta efter en liten ynklig shot blod som pumpades ut i min hjärna ur ett brustet blodkärl. "Fyra centiliter?", sa jag. "Bara fyra?".

Allt är möjligt att åstadkomma!

"Det räcker med två - om det är på fel ställe", fick jag till svar. Man blir lätt ödmjuk av sådana besked. Jag släpade runt på mitt ben ett tag, repade mig sakta, hade riktigt långa tråkiga dagar där omgivningen ställde ständiga krav på att jag skulle höra av mig. Redan tidigt började jag med min återhämtning och den dagliga promenaden på femhundra meter fram och tillbaka till svärmor för att deltaga i "förmiddagsfikat" sysselsatte mig en hel förmiddag. Jag fick min kära crosstrainer, som fortfarande är i drift, redan dag två eller tre av omtänksamma familjen. Någonstans i detta vacuum av piller, rädsla, otroliga mängder sömn så började jag formas till vad jag är idag. Fast så långt fram vågade jag inte tänka när jag kröp under täcket och oroligt tog pulsen om kvällarna.