Hjärnblödning. Bläääh.

Ett ord som jag inte tänkt så mycket på innan en dag för sju år sedan. Just idag - 26:e mars faktiskt. En konstig yrselkänsla i huvudet, lite av en fyllesnurr och så tappade jag telefonen. Plockade upp den och sa "schjag tappade luren - konschtigt" till Hans i andra änden. Han svarade med "spotta ut bullen och prata som folk". Jag hade fått en hjärnblödning.

Fast det visste jag ju inte då. Timmar och en massa tur senare så förstod jag kanske inte innebörden heller men jag visste iaf vad som var felet. Via mitt livs värsta natt där tillvaron pendlade mellan lika delar orolig sömn, snälla tjejer i vitt som tröstade en gråtande livrädd vuxen man och en orolig blick på mobilen där barnen vinkade från soffan hemma i skogen. Jag kände mig så ensam och var övertygad att det nyss andade andetaget inte skulle följas av ännu ett.

En dag för sju år sedan hamnade jag på akuten.

Idag sju år senare är jag tuff som fan. Ja, kanske inte just nu när jag återupplever genom att skriva. Jag är naturvetare och har inte fått en andra chans av någon vänlig gud (?) utan vet att slumpen räddade mig den eftermiddagen när snön smälte vackert i vårsolen. Jag var övertygad att jag hade lågt blodsocker och tog en macka och lite juice. Att jag bet mig i tungan hela tiden och smulade hejdlöst gav mig ingen ledtråd. Jag kände att jag behövde frisk luft och gick ut och plockade undan sparken och lite annat i pulkabacken. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför jag haltade så kraftigt på vänster ben.

Lär dig och du kan rädda liv. Jag hade tur.

Idag sju år senare haltar jag för att jag tränat eller sparkat hårt på något som förtjänat det. Jag kanske har sprungit en mil på lunchen eller promenerat fem kilometer på helgen. Jag kan ha ont i axeln efter en skivstång som legat där och myst eller så kan jag kippa efter andan på ett cykelpass. Ibland krockar jag med ett träd i en nedförsbacke i skogen, på skidor eller MTB. Det händer att min stortåled svullnar av överbelastning ibland. Jag har tom börjat blöda efter att ha klämt mig på gymmet... illa, illa :-).

Idag. Iaf enligt vissa.

Jag tar allt det där och jag gör det med glädje. Jag är tom lite stolt över att kunna dra på mig de där småskadorna hela tiden. Alternativet hade varit så himla mycket tråkigare. Idag är det sju år sedan och jag gråter som ett barn just nu. Häromdagen sa kompisen "sluta tjut och lev nu". Idag säger jag detsamma.