Jag ligger ju efter. Och då gäller det att passa på när lust och tillfälle bjuds. Nu på förmiddagen så lockade solen och även om jag förstod att temperaturen inte stigit till shortsväder så bestämde jag mig för en lite må-bra-runda. Innan jag hann komma ut så hann tydligen solen försvinna till 80% och på Hamnvägen så insåg jag att det blåste ostligt och dessutom rätt schysst i byarna. När jag rundade hörnet vid Rosvalla så insåg jag att det var nordost. Det bet faktiskt lite genom tightsen.....
 |
| Nordost, det är ju motvind! |
Körde vidare och det blev skönt när jag svängde upp mot Isaksdal och vidare mot trästaden. På smågatorna nedanför vattentornet var det härlig svallis och jag fick uppleva en av de schysstaste generalvurpor jag sett. Nej, jag trillar inte. Och det beror inte på att jag springer med broddar. Nejnej - har aldrig gjort och kommer inte att göra. Skälet är den skaderisk som uppstår när isen tar slut och du kommer till asfalt.... hundra procent knäpaj och halka ihjäl dig. Då tar jag hellre chansen att få flyga lite. Tjejen som med lätt kropp och med lätta steg sprang framför mig trampade snett på en skruvisvall och jag lovar att en lägre bil hade kunnat passera under henne när hon var som högst.
 |
| Högst i stan. |
Dock landade hon så oerhört snyggt (och bra) och blev sittande på häcken tills jag kom ifatt och störde henne. Du vet ju vad det första man gör är. Just så, tittar sig omkring.... Nu förstod hon snabbt att jag måste ha sett, ja eftersom jag stod där med bår, defibrillator och dauerbinda och undrade om allt var ok. Hennes garv var så oerhört skönt och även budskapet "det gjorde inte ens ont" smittade så jag garvade med. Gav en hjälpande hand, berömde hennes teknik och så sprang vi vidare. Jag över ån och hemåt och hon vidare mot Runtuna.... Väl hemma konstaterade jag att sju kilometer var ett vettigt infall. En bra förberedelse för det planerade på gymmet ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar