Återtåget!

Sakta men säkert blev jag starkare. Det var fortfarande mycket sömn, blodtryckskontroller på sjukhus och vårdcentral flera gånger i veckan. Eftersom jag inte fick köra bil så var det färdtjänst som gällde - en helt absurd situation. Jag som alltid farit runt i jobb och idrott, femtusen mil om året ibland, var nu tvungen att på minuten planera mitt åkande. Jag var trött, vissa dagar sov jag helt bort och ibland var jag irriterad och sur. En riktig finne på fel ställe för min omgivning säkert.

"Talkin´to me?"

En öppning kom på första återbesöket hos min medicinman på sjukhuset i Nyköping. Det var i första veckan och vi skulle lägga upp en rehabplan. Jag tokvägrade sjukgymnastiken på plats mycket eftersom resorna från skogen med taxi avskräckte. Jag hade dessutom både kunskapen och redskapen. Naturligtvis gick jag på kontroller hos sjukgymnaster som mätte styrkan i musklerna, hos psykologer som mätte styrka i själen samt hos arbetsterapeuter som skulle lära mig att få styrka nog att klara mig. Det som hände vara att läkaren sa att   jag skulle ta långa promenader, använda hjärnan samt träna finmotorik.

Golfen var räddningen i början.

Det var då jag började spela golf. Tio dagar efter smällen stod jag på Jönåkers GK med en klubba i mina till femtio procent fungerande händer. Ingen vill stå på min vänstra sida.... Det gick långsamt men mitt i sommaren hade jag mitt gröna kort. Det var fruktansvärt jobbigt att gå nio hål - två timmar - och jag var i början slut i kroppen hela dagen efter. Det var dock med en stor glädje som jag tillbringade otroligt mycket tid på banan och övningsområdet.

Jag är inte längre rädd att dö.

Mycket långsamt började jag komma i form och att börja arbeta igen - på deltid - första hösten var ett stort lyft. Jag skämtade om att jag var golfproffs på halvtid och började känna mig stark. Minns att det kändes oerhört bra även om ångestattackerna kom då och då. Det luriga var ju att blödningen kom utan förvarning, inte ens en blixt för ögonen eller smärta var inblandat vid händelsen. Bara den konstiga känslan att något var fruktansvärt fel. I och för sig så har jag nu intalat mig att om det inte gör ondare att dö så är det ingen fara. Så himla typiskt mig, men det bär jag fortfarande med mig. Det är nog så det är, det är värst för dem som blir kvar.

Tuffast, men med din hjälp ännu tuffare.

Jag rörde på mig enbart via golfen och var fortfarande en tjockis. Fast inte i mina egna ögon, det var nog först när jag började ifrågasätta allt i och med att jag skiljde mig lyckligt och livet öppnade sig på ett annat sätt som jag insåg. Plötsligt fanns det tid till saker som inte funnits tidigare. 2010 vågade jag mig till gymmet efter att ha spenderat sommaren med promenader runt i Nyköping. Kroppen svarade bra och det rampades upp en hel del. Resten vet ni och kan följa dagligen. Jag trivs idag med en träningsmängd som inte varit så hög sedan jag var tjugofem. Jag har inga problem att maxa pulsen i vissa övningar. Mitt mål är att bli snabbare, starkare, snyggare och att må bra i det. Att släpa runt på femton kilo mindre är en belöning i sig. Att ständigt minska medicineringen en annan. Idag anser jag mig friskare, starkare och tuffare än många andra. Både jämnåriga och betydligt yngre. Jag är stolt över det jag har gjort, det jag gör och det jag kommer att göra.