Socker och dålig karaktär

Det finns säkert de därute som får spunk på mig, för att jag skulle vara så präktig. Och duktig. Det är jag inte. Jag tränar kanske mer än många och jag äter kanske bättre än många i den outbildade pöbeln som vi kallar vanligt folk. Men, bland mina vänner är träningsnivån, kostmedvetandet och den allmänna hälsokänslan hög. Jag är inte speciell. Jag njuter av fet mat med inslag av protein, ett eller två glas vin samt, on occasion, lite godis eller snacks.

Det sista är lite kul, jag köper lite till "barnen" och helgen samt äter upp det som är kvar på söndagen. Haha. Inga mängder, det kommer aldrig in några mängder i mitt hus. Men jag är inte felfri. Funderar dessutom på om en vit vecka vore bra för kaloriintaget så här i sommartider? Någon som provat? Inte det.... Jag ska berätta på fredag om det känts bra. Jag håller min vikt samtidigt som jag tycker att kroppen sakta blir kompaktare. Jag undrar vad som skulle ske om jag hade karaktär nog att bli dutti på riktigt?

På tal om socker läste jag en artikel i dagens sn.se om en förälder som verkligen ville sitt barns bästa. Eller vad han nu menade. Han reagerade stark MOT att Trosa kommun vill minska förskolornas sockerfrossa. Att man nu "bara" skulle få frukt och cornflakes och inte glass i förskolan var tydligen förfärligt. Jag tycker så synd om de barn, ofta med kraftigt stora föräldrar, som får sin vilja fram i kön på Coop och sexpack cola plus trepack chips tar större plats än ägg, bacon och grönsaker på bandet.

Jag får sådan lust att googla lite på ord som  "insulin, xyz-os och för tidig död" åt sådana personer. Jag höll ju för fan på att dö för att jag var fet och inte gjorde något åt det. Och inte av fettet i sig men bieffekten högt blodtryck. Jag är glad att jag lyckats förmedla något vettigt och får bekräftelse när mina barn säger "lämna salladsskålen" efter middagen. Vi har alltid slut på gurka i mitt hus.