Jag är lyckligt lottad. Jag bär inte på någon smärta. Jag är har inte kroniskt ond rygg, ont knä eller ond fot. Jag har bara ont i tån när jag sparkat på något med flit, jag har en seg rygg om jag ramlat i en backe eller halkat eller lyft dumt och jag har bara lite ont i knät när jag varit duktig. Jag har heller inte ont i själen eller är olyckligt kär. Jag är bara öm i kroppen som en följd av sund belastning efter idrott. Samma sak med själen om jag någon gång är sliten eller kanske hjärtat om jag saknar något. Men jag är fruktansvärt bra på att få det sunda onda att gå över på en gång.
Efter åttio mil i bil igår var jag stel i gluttarna och tillhörande småtjafs djupare in. Behandling med varma kläder och HC hela dagen gav lite lindring. Det var dock först efter en kvartsmara löpning som smärtan försvann. Nu står jag här med maten puttrande, två tonåringar inlåsta i dotterns rum i livesändning på youtube och bara mår ledig kväll. Jag har hundra saker att göra på jobbfronten men de får vänta till i morgon. Sprang Repslagaregatan hem förbi västra klockstapeln när den ringde till helgmål och som den sanne fritänkare jag är så ska jag både träna och jobba hårt i morgon, söndag.
Jag har lärt känna två personer med mer eller mindre djävliga ryggproblem och jag tycker det är så träligt (Örebro-mål) att de inte blir av med sina probs. Det påverkar och hindrar dem i träning och det gör mig så ledsen att goa och goda vänner ska behöver störas av det. Jag får så dåligt samvete när jag ibland faktiskt låter smärta påverka mina val. De kan ju inte sluta var duktiga på jobbet eller bra hemma. Det är lite som när jag faktiskt kommer på att en tredje vän med jordens drag framåt har tre bortgångna anhöriga på kort tid. Då blir jag stark av att tänka på er och ha er där jag har er. Lagspel mina vänner. Vi mot den del av världen som inte är som vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar