What - me worry?

No way, bebben! Inte ens den sämsta träningsveckan på så länge jag kan minnas - en kvart?- får ner mitt goda humör. Tre resdagar och två övernattningar skulle sänka veckan, det visste jag men helgen skulle innebära så mycket mer. Nu sket det sig med en förkylning men vi tar nya tag på den fronten om en månad. Den som väntar kommer att få. Så enkelt är det i min målinriktade värld. Jag får det jag vill. Genom inställning, ödmjukhet, rakt uppträdande mot andra och en massa charm. Haha.

Jag hade förmodligen trivts ypperligt i 40 knop.

Fem-och-en-halv timme i aktivitet är lite drygt en tredjedel av mitt mål. 3400 kcal i förbränning snudd på hälften av målet iaf. Antagligen är detta ändå siffror som mosar vad 95% av befolkningen gör en - för dem - bra vecka och jag borde inte gnälla. Men nu är det så här - om jag har smakat så vill jag ha mer. Faktum är att jag omoget nog vill ha allt och det beror på målsättningarna. Jag är bombis på att du fungerar likadant, bara du vågar släppa taget och vara dig själv närmast. Greed works, ego works men man ska inte gå över lik om det inte behövs. En arbetskamrat med en fd hög rank - kommendörkapten - i flottan säger regelbundet att "Patrik, du skulle ha kunnat leda bra på en torpedbåt".

Vinnare tränar hårt och oroar sig inte.

Ett gott betyg som jag ärar högt faktiskt. Även om syftet är detsamma som med en ubåt - att sänka fienden - så är tillvägagångssättet så oerhört olika. En ubåt smyger fram och gör jobbet mer eller mindre skyddad av vatten. På en torpedbåt visar du dig öppet för målet och sedan hänger det på ditt mod och din skicklighet. När du väl börjat anloppet så finns ingen återvändo. "Do or do not", som mästaren säger. Jag gratulerar mina mål eftersom de får chansen att försvara sig. Det gör också mina uppgifter så mycket mer stimulerande.