måndag 18 februari 2013

Ensam är stark - två är starkare!

Om du inte orkar själv så ta hjälp av en kompis. Eller tvärtom, om din kompis behöver stöd så hänger det på dig. Det optimala uppstår när ni bägge två fungerar allra bäst med varandras stöd. Att man inspireras av varandra är skälet till att folk idrottar tillsammans. Det är så mycket lättare att springa en mil tillsammans med några hundra andra och med lite publik runt banan än att sticka ut och göra det ensam en kväll i februari.



Jag har lagidrottat hela livet och det är egentligen bara de tre senaste åren jag provat att köra själv på gymmet. Stödet och pressen i ett lag är självklar och sporrar hela tiden till att ta i. Om inte annat så har man ju ett ansvar mot lagkamraterna i det man gör. Jag tyckte det var lite svårt med träningsdisciplinen i början eftersom jag var ensam och inte kände någon. Jag var faktiskt lite blyg där jag försiktigt smög in bland alla vältränade på gymmet och lindade in mig i min handduk för att omärkt glida ner i bassängen. Jag var ganska fet, otränad och vågade bara köra vattenpass i början.




Ganska snabbt började folk att ta mig till sig och mitt självförtroende växte och till slut tog jag mod till mig och hoppade nervöst in på lite gruppträningar. Efter en stund insåg jag att folk där tog emot mig och var glada över att jag kom och kom igen. Det gick tom så långt att någon undrade om man varit borta om man varit just varit borta någon gång. Resten vet ni och nu är det snarare så att gymmet ringer sjöräddningen om man inte varit där på en vecka. Fick faktiskt ett sådant meddelande från en skön instruktör häromdagen, där hon undrade om hon skulle efterlysa. Träningskompisar är det bästa. Gud vad jag längtar efter att träna med min bästa. Men det kommer. Jag tar mig och idag bäddade jag till och med sängen. Återtåget har börjat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar