Efter trettio minuter var jag färdig att ge upp. Jag hade stressat direkt till gymmet, ätit en underbar men kalorisnål lunch i harmonisk miljö med så mycket skratt att jag fortfarande känner magmusklerna vrida sig i panik. Där, då, senare på cykeln efter core- och skivstångspass var jag tom. Naturligtvis amatörmässigt och så förvånande att det händer mig. Låten innan gav mig horn och tanken "Är vi redan i Stigtomta" kom. Du som känner mig vet vad jag menar. Vi talar Kraftwerk, vilja och resultat. På ren Svenska kan man säga "plötsligt har det hänt". Vi talar om att vara i Zonen. Och att äga situationen.
Den där första halvtimmen hade jag alltså regerat i Zonen och sedan kommit ur den. UR, fattar du? Ur, ute, utanför. Inte i. Inte ens nära. Jag var slut. En sak räddade mig. Hängande på styret och en centimeter från att dra ner belastningen i den ökande kadensen såg jag min kompis ben. Helt ok ben iofs, vanligtvis. Men nu var det fan inte ok. De där djävla kaxiga benen trummade på i det ökande tempot och det avgjorde saken. Inte för att jag på något sätt måste vara bättre än vad hon är, men jag vill vara lika bra. Minst.... Instruktörens ord "ni jagar på varandra rätt bra ni två" efter passet är en bra sanning som beskriver hur teamet funkar.
Rörelsen i höger ögonvrå tände mig och jag fick ny kraft. Att vrida huvudet och möta järnblicken fanns inte då. Det kom senare och den var då lika bekant som vanligt. En blick av bra pepp och en blick hos en idrottare. Att ha en träningskompis är lika med framgång. "Ska du träna i morgon", frågan ställd av henne eller mig, resulterar alltid i att det blir träning för båda. Så värdefullt. Ett liv utan vänner vore fattigt. Ett liv utan skrattstunder vore lika fattigt som ett liv utan svettstunder.
På fredag har det gått åtta veckor sedan jag fick reda på att jag är trettiofem år gammal. Då ska vi på nytt låta Fia med sitt system se om träningen givit något. Om jag nått mina mål. Jag har en känsla - och det är ju bra, jag borde ju veta - av att det är en bit kvar. Inget som i så fall gör mig besviken. I min värld är det mål som gäller, mål som ska uppnås - men inte alltid enligt planen. Det är skillnad på människor och maskiner. Jag är människa. Jag slutar inte när jag är trött - jag slutar när jag är klar med uppgiften. Kram för att du är min vän, min läsare eller min fiende. Världen blir bättre bara man väljer att utvecklas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar