Att mötas är att dö en smula!

Jo, så är det nog. Missförstå mig inte, möten mellan människor är själva grunden till släktets utveckling, och i förlängningen även dess överlevnad. Dock slutar väl (?) de flesta möten med utveckling. Jag älskar mötet som forum, man kommer dit med en förväntan och kanske ett mål om det är ett planerat möte. Man kan ställas inför svåra frågor eller kanske tom problem att lösa om det är ett oplanerat möte. I bägge fallen så går man ifrån mötet med nya intryck, ny information och förhoppningsvis en plan för att gå vidare i någon form av interaktion. Eller möjligen inte.

Ett möte som slutade med kel och spinn. Inte planerat men rätt mysigt.
Fast hon fick sova i eget rum.

Oavsett så har mötesdeltagarna, två är ett minimum, dött en smula. I alla fall om det har varit ett bra möte. Ett bra möte har resulterat i att alla två, eller fyra, har lämnat ifrån sig en bit av sig själva. Dött en smula, men fyllt det med en bit av den andre. Så fungerar jag och mina möten. Mina möten blir ofta personliga väldigt fort och det skapar med rätt partner en oerhört bra grund för döendet. Jag lär mig väldigt mycket i mina möten och förmodligen dör jag rätt mycket med. Jag vill fortsatta mötas.

Kors vad det växer! Snart kommer jag noga att
slå frisparkar lika bra som han, den där Beckman...

Dagen börjar i Enskede, i en miljö hos vänner där jag trivs och kommer att avslutas på Baker str. I en annan miljö där jag trivs väldigt väl. Innan dess ska jag hinna med att möta en ny grupp från svensk industri att få föreläsa för och att få lära känna. Alltså att få dö lite ihop med. 100% på dig och kram för att du läser och vill utveckla världen tillsammans med mig.