Bland vänner och fighting faces...

"Det går så mycket lättare med ett leende", säger instruktören för fjortonde gången under passet. Inget ont i det men jag ler inte och vill inte le. Jag vill tugga mer taggtråd, banka kött till köttfärs och cykla hårdare. Vilket i min värld inte är detsamma som ett leende. Förmodligen "not even close".  Jag vet inte hur jag ser ut när jag tar i men ibland får jag en försiktig "tummen upp" från den som håller passet och ibland till och med ett leende. Ytterst få ger mig ett fighting face tillbaka, men de finns och det glädjer mig. Jag vill prestera, mosa och inte le. Fast vi är naturligtvis alla olika, och det är bra.

Jag har många vänner. Jag är glad för dem. Jag har vänner som bara dyker upp ur intet på gymmet -  som idag och frågar "har du någon att träna med?" - och så plötsligt är vi bara där och lyfter varandra så självklart enkelt, high five:ar mellan övningarna och skrattar så omvärlden blir både avundsjuk och undrar. Så finns det vänner som jag träffar regelbundet och äter lunch med, skrattar och kramas med, eller dricker the med och löser världsproblem ned, stora och små. Jag har också vänner som jag träffar när vi går ut på lokal och löser helt andra problem över mat och alkohol. Vi är oftast väldigt överens.

Där finns också vännen som jag bara träffar korta stunder för att det inte funkar på annat sätt och där finns vännerna som jag bara träffar när jag lyckas få ihop mina resor med deras egna livspussel. De stunderna är naturligtvis väldigt värdefulla eftersom jag kan vara mig själv fullt ut där. Jag skulle vilja leva ett liv där jag bara gjorde behagliga saker med mina vänner. Hela tiden. Som att umgås och träna. Umgås och träna ihop. Umgås med och träna ihop med dig. Och så finns vännerna som jag inte träffar, men som finns där. Jag ser ett gott liv.