Èn välmotiverad fråga en fredag med riktigt vårmysväder här i Nypan! Tokregn, blåst och tre friska. Fast egentligen en motiverad fråga hela tiden väl. Det är väl därför vi lever? För att kunna ställa oss den frågan. Annars vore det ju kass. Jag ställer mig den hela tiden i alla fall. Jag vill saker hela tiden. Jag tar ett motiverat avbrott i tankearbetet ibland för att utföra skälet till att jag finns. Men jag är inte mycket för omotiverade mellanrum. De stör mest och bör undvikas!
Igår utförde vi till exempel. Ålsten i kungliga hufvudstaden. Halv tjugo. Mörkt, temperatur nej och nysnö. "OK, badet ligger femtonhundra meter i den riktningen - vi ses där". Löjligt kanske, men den skönaste löpning jag gjort tror jag. Åtta ljuskäglor som fladdrar runt i skogen - nio med min - en andedräkt som fladdrar till som ett moln, en reflex, nästan en krock runt en tall, halkar, flämtar, ska dit, flytta på dig kattdjävel, granen som tappar all snö när jag dyker in under den och så den surrealistiska känslan av adrenalin och att hela skogen lever. Framme. Klar. Det är sådant jag lever för.
Stå upp, sitt ner, trampa, spring, lyft den där, flytta den, tio kvar, femton till, kämpa, en backe till, fy fan, postion två, hindu push-up, varm, kall, svettig, svart, hundra, en kilometer, femtio kilo, öka, andas och njut. Det är sådant jag lever för. Svettiga leenden av samförstånd, de där älskade djävla benen som triggar hela tiden eller laddkabeln som är kopplad direkt till adrenalincentrum i min hjärna. Det är sådant jag lever för. Kram för att du läser, följer mig och vågar förstå. God vårdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar