fredag 2 november 2012

Some die young - men jag hade röta.

Så här mitt i tacomyset tänkte jag göra en pausfint och titta över axeln och beskriva för dig vad jag gjort. Fram till -97 (34 år) så var jag  i full gång med allt som en ung människa ska vara igång med. Ingen toppidrottare i någon gren men väldigt allround och frisk tack vare det. Någonstans slutade jag med att röra mig och gjorde annat. Hamnade i ett annars bra förhållande i något som mest blev respekt och barnlogistik. (Om du funderar på det så är det förhållandet - eller vad det nu kallas om man skiljt sig på ett bra sätt - numera toppenbra., kram till världens bästa kryss!)  Den springande punkten var att jag slutade utan att jag tänkte på det. Och vad värre var så reagerade jag inte på de förändringar som kom smygande.

Jag fattade nog aldrig hur bra vi skulle komma att bli. KFUM Örebro.
I mars 2006 (42 år)  hade kroppen fått nog och reagerade på övervikt och annat med en hjärnblödning som blev en vändpunkt för många saker. Det hände massor i det akuta skedet men vad jag minns mest är en ung okänd kvinna i landstingsvitt som vid ett återbesök sa "Vi vill väl alla att du ska uppleva femtioårsdagen?". Jag som tillber Planck och Maxwell istället för någon skäggig farbror i lakan satte mig ner och gjorde en analys. Jag satte ett enkelt mål - att komma tillbaka. Jag hade inte fått en andra chans, jag hade haft en sjutusan till röta. Säg "sutuusan till röta" med finsk brytning så fattar du hur jag menar, röta deLuxe helt enkelt. Det tog tre år, varav arton månader som sjukskriven,  innan jag var så pass pigg att jag kom igång. Men sen dess har det rullat på bra. Jag ångrar bara att jag inte satte mer detaljerade mål så jag kunnat följa upp dessa.

Bilden är tagen från webben och det är inte jag i sängen.
I oktober 2009 (46 år) efter att ha besökt stadens alla gym så gjorde jag mitt val och det blev verkligen en vändpunkt. Jag var i ganska risigt skick med mjuk kropp och ingen som helst kondis. Via vattengympa och gräsligt lugna gruppass  har jag nu tagit mig såpass att jag faktiskt uppfattas som en pigg trettioåring av en del. Kanske de bara smörar med det skiter jag i.  Jag går fortfarande på gruppträning men det är ofta för den sociala biten och som ren underhållsträning. Jag har utvecklats och känner mig numera hemma även i bunkern bland stora och tunga saker. De träningsmål jag nu har och hela tiden uppdaterar är alla mätbara på något sätt. Det är så jag vill ha det. Och det är så hälsosamt långt från känslan jag hade på britsen på akuten när allt jag minns är vita människor som for omkring. Jag höll faktiskt på att dö för att jag var dum i huvudet.

.. "och någonstans där blev jag den jag är idag..."


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar