Så mycket beröm att jag skäms!

Fan (ursäkta) men jag är så nervös. Det spelar ingen roll vad det gäller. Jag - världens kanske mest planerande och målinriktade pöjk är alltid så pissnödig innan. Det har varit så precis så länge jag kan minnas. Från högstadiets prov i kemi för Atom-Greta eller i geografi för Berndt Fagerberg. Som om de skulle käka upp mig om jag misslyckades? Förra året när jag gjorde "comeback" i korpinnebandyn - och då talar vi inte om högsta serien direkt - så mådde jag så illa på förmiddagarna före match så det var lögn i svordom att äta någon frukost. 

Det gick OK, med hjälp av bra lagkompisar - tom med rutin från elitserien i ishockey - så överlevde jag. Kemi- och geografiproven spikade jag på högstadiet och fick sådant beröm av herr Fagerberg att jag mer än en gång skämdes inför klassen. Jag visste ju att jag kunde. Det var ju lugnt när jag fick sätta mig där klockan 0810 med papper och penna. Eller med en vänsterfattad Canadien Target Acer i nävarna och domaren väl blåste igång.. Där visste jag ju att jag kunde även om jag inte skulle dominera. Den springande punkten är inte att jag är oroligt för egen prestation när väl showen börjat. No way, bebben!  Problemet var innan matchstart.

Nu är problemet i morgon. Och i  morgon är det matchstart kan man lugnt säga. Och jag är som sagt nervös som fan (ursäkta). Precis som i fallen ovan - och tusen andra - vet jag precis vad jag kan leverera i det här fallet. Jag har ett mål och jag är förberedd men resultatet kanske kan påverkas av motvind, otur, känslor hos publiken eller kanske tom av motspelare? Jag respekterar alltid mina motspelare men jag kan inte kontrollera vad de hittar på. Bara reagera på det och agera. Det är den situationen som gör mig livrädd, då, nu och  i morgon. Tänk om motståndaren bryter det för mig gynnsamma mönstret, det som jag har koll på, och hittar på något nytt?

Fast troligen kommer det gå som vanligt. Jag spikar och får så mycket beröm att jag skäms!