Vilodag suger blöt tennissocka...

Hej på dig!

Jag är inte dum i huvudet. Självklart vilar jag ibland. Dagens inaktiva liv var inplanerat efter gårdagens tokpass. Jag är inte dum i huvudet. Jag vet att pojkar har korta ljumskar. Det är bara så rent genetiskt. Fråga vem du vill som spelat fotboll eller innebandy. Som är man. Jag är man och har idag ljumskar som börjar och slutar vid knäna. De når liksom inte hela vägen ända upp helt enkelt.

Hennes når ända upp....

Fast det är inget problem, jag är van vid det. Fyrtio års idrottande har lärt mig att det dessutom går över. Jag är inte van vid att vara stilla bara och det blir ibland lite av ett problem. Jag vet att det är ett lyxproblem och egentligen är jag både glad och stolt över det. Men stunder som nu när jag befinner mig någonstans mellan vaken och intelligent och trött och uttråkad så är det illa.

... men inte mina....

Jag har hittat min roll i livet och är trygg i det. Någon sa att jag är "trygghet som man bara vill krypa in i" och det är ju oerhört fint och ett betyg som jag tänker bära med mig oavsett vad som händer. Fast jag undrar och är sjukt nyfiken på hur man ser det. Undrar inte du ibland hur andra ser det som de säger att de ser hos dig? Självklart är jag stolt över betyget och vill gärna att hela världen ska se det så. Men samtidigt funderar jag på hur jag passar in i den bilden. Jag ser mig själv som framåt, klättra mot mål och ständigt i rörelse. Var finns då den trygghet som andra ser. Kanske i målmedvetenheten, glöden och viljan.

kommentar överflödig

Sådana tankar far runt ikväll. En kväll när jag för en gångs skull inte bara slocknar av fysisk trötthet. En kväll när jga måste säga åt mig att lägga mig för att jag borde. Jag vill idrotta men jag väljer att lägga mig och läsa om idrott. Det är väl ett tryggt och vuxet agerande? God natt och du, kom tillbaka så berättar jag mer. Kram.