fredag 18 april 2014

Too little too late.

Passa dig för det. Det måste väl vara det sämsta man kan uppleva. Att tvingas faca att man faktiskt skulle ha lyckats om man tagit i? "Ledsen grabben men det fattas en centimeter..." Lova mig en sak, snälla du - hamna inte där. Jag tar alltid i och det är för att jag barnsligt nog vill vinna allt jag ställer upp i. Jag vet att man kommer att kunna uppnå allt man vill om man vågar. Du vet det som jag förmedlat tidigare, att man lyckas först när man släpper krampen runt målet men ändå gör allt.


Misslyckas inte, det är inte fördelaktigt på något sätt. Om du försöker och inte är nöjd så försök igen, men annorlunda eller hårdare och mer dedikerad. Låt känslan styra dig mot ett välformulerat mål. Du kan aldrig tänka dig ända fram utan du måste släppa loss lite andra resurser i kombination. Vad du vill uppnå formulerar naturligtvis kraven på din vapenarsenal. Men "rädda pojkar får aldrig kyssas med vackra flickor" stämmer alltid.



Bär alltid målet med dig. Tänk ibland på hur det kommer att kännas när du nått DIT. Men lås inte tanken på det, låt tanken landa i utförandet stället. Om du behöver tänka om i nya banor så gör det. Ett felsteg är inget fel, utan et led i utvecklingen och en kunskap att bära med sig. Det är historia redan när det hänt. Plocka dock ibland fram dina fina lådor med minnen från förr som bygger upp. Ta en tugga, smaka på känslan och njut. Jag har många lådor som puttar mig framåt när jag knyter upp snöret och kikar in. Vissa har hänglås och är svåra att öppna om man inte verkligen vill in. Men väl värda jobbet när man minns och växer.


Tiden går fort men det gör jag med. Veckans två höjdare är morgonlöpet längs Svartån i Västerås samt ego-boosten på Ica Kvantum i går. "Fasen, är det DU. Patrik? Så, så himla..... smal? Jag kände inte igen dig!" Så snällt sagt av henne. Vänner är bra skit. BTW, det är inte smal som är mitt mål. Kram.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar