söndag 28 april 2013

"Var kan jag hämta mina organ?"

Det finns en miljard saker som du har en möjlighet att förhålla dig till. Politik, kärnvapennedrustning, huruvida man ska äta hästar eller salladsblad samt om Anna Anka är helt igenom naturlig eller har fått hjälp på vägen. Till exempel. Vissa är viktiga för mig. Anna Anka till exempel. Samtidigt är andra viktiga för dig medan ytterligare andra är ointressanta för oss båda. Av det skälet att vi just tycker så eller för att vi kanske inte alls vet om att finns en möjlighet att förhålla sig till ämnet.

Bli en hjälte du med!

Du som känner mig vet att jag ofta har en uppfattning och att jag inte tvekar att kliva in och ta en debatt. Ibland kliver jag till och med in och meddelar en åsikt. Ibland kliver jag till och med in och meddelar en spetsig åsikt för att provocera dig till handling eller ställningstagande. Det mitt sätt att få dig kopplad till något och kanske få dig att ta ställning. Andra gör på andra sätt. Inget är rättare eller felare tycker jag. Jag och mitt sätt brukar få saker att rulla men ibland tycker någon att jag stör verksamheten och borde få en biljett. Fine, då tar jag det och försöker utvärdera och lära mig något.

Först när kopplingen finns....


Vi talar om en enkel biljett och då är det ännu intressantare att ta utvärderingen med personen i fråga. Det är ju först när du blir varse ett problem som du kan börja lösa det! Parentes, dock kan det vara så att personen som biljettat mig drar sig undan utan och då anser jag att det där var något som katten först släpat in och sedan ut. Slut parentes. Det är först när du får en koppling till ett förhållande, en händelse eller ett problem att lösa som du kan börja jobba. Min nyvunna idrottsvän - vi är numera båda certifierade CrossNature-instruktörer (weehooo!) - Ann-Sofie bloggar om sin passion ultralöpning på Fitness Lifestyle och igår fixade hon en sådan koppling för mig.

Jag vet att du kommer att se filmen och bli lika glad av den som jag blir!

Jag gråter inte av sådana filmer utan jag blir stark och glad. Jag vill hoppa och studsa och lämna min fotspår i sanden som en signal att jag uträttat något. Ungefär som när en annan idrottsvän berättar om hennes erfarenheter av cancer. Jag har nu satt ner en fot i sanden i alla fall. Jag har anmält mig som organdonator, så att någon annan kanske kan få det jag inte längre behöver. Jag själv har nästan dött en gång redan så för mig är kopplingen solklar. Hur ställer du dig? Kramar!


1 kommentar:

  1. Åh, din avslutande fråga är i alla fall lätt för mig att svara på. Jag har ett beslut liggande hos Socialstyrelsen och ett väldigt luggslitet donationskort i plånboken som säger att det är helt okej för mig att donera mina organ om så skulle bli fallet. Donationskortet är daterat 1996 men mitt beslut är nog äldre än så.

    Steget därefter (om jag hamnat i ett läge då mina organ donerats) hoppas jag också är klart och tydligt för mina närmaste anhöriga. Allt för att de inte ska behöva ha ångest över hur resterna ska tas om hand. Var och en har sin uppfattning och övertygelse, min tillhör nog de krassare...

    SvaraRadera