När smärtan lämnar kroppen.

"Smärta syns inte", säger jag och fortsätter "det är bara att tejpa och byta kant". "Smärta finns inte", säger en familjemedlem som är lite tuffare än jag. Det är naturligtvis ljug bägge två. Smärta finns och syns men kan hanteras. Ska hanteras menar jag naturligtvis. Här är det fan ingen som viker sig. För en månad sedan fick jag ont i hamstrings på höger sida. Förmodligen är det kopplat till valresultatet.

Morning in Bankeryd. Bara jag och hemtjänsten ute.

Något annat vettigt skäl - kopplat till idrott eller så  - finns inte. Jag konstaterade snabbt att det inte var en bristning även om symptomen med omotiverad huggsmärta pekade på det. Ondast gjorde situps och att vända mig i sängen. Jag har fortfarande lika ont ibland. Just det där "ibland" gör mig fullständigt förbannad.

100% lycka. Barnslig smärtfri lycka.
"Hjälp mig bara knyta skorna så springer jag tills jag dör."

Jag har stretchat, tränat betydligt mindre sådant som gör ont, besökt terapeut i form av Henric Singemo på Sunlight - oerhört kunnig och intresserad - utan bättring. Jag äter lagom mycket inflammationshämmande på eget bevåg eftersom varken vårdcentralen eller sjukgymnastiken på Nyköpings strand vill ta emot mig ens för en undersökning. Kort sagt jag har ont ibland och är oerhört frustrerad.

Maten blir alltmer viktigt i takt med minskad träning.

Det enda som hjälper är faktiskt cykling eller löpning. Dvs aktivitet, och det ger mig rätt i att problemet är orsakat av korta muskler och därmed övergående. I morse kröp jag, nej vältrade mig, långsamt ur sängen men gav mig ut för ett löppass. Det blev sex kilometer i 60-tempo vilket var vad jag hann innan mässan. Jag hade lätt kunnat göra 15 km i den eufori jag upplevde. Efter tre-fyra minuters försiktig jogg inledningsvis så avtog smärtan för att efter en kilometer vara borta. Helt. Puts väck. gone. History. Jag gillar det inte men jag har ett sätt att hantera problemet.

Jag tror på mitt Sverige.

"Ledsen men jag kan inte åka på mässan, jag har fått förhinder", sa konsulten. "Tough shit då, jag själv är bokad med föreläsningar i Göteborg hela den veckan", sa jag och såg myndig ut. Till saken hör att jag vanligtvis förutsätter att man gör som man lovat. Jag brukar själv göra det. Fem dagar som krockar är dessutom ett major problem i vår agenda. I alla fall det här året när våra kunder verkar tycka om oss alldeles särskilt. Vilket de gör helt rätt i. Naturligtvis.

"..och det här kylen. De är till dig..."

Förutom principfast så är jag även flexibel. Du minns väl mina regler - "tveka aldrig att ta ätt beslut, älta inte och inte lämna fler lik än man behöver bakom sig" - om  hur livet ska levas. Dvs, ha alltid en bra plan men förändra den blixtsnabbt om vägen plötsligt pekar mot något annat än målet. Fyra-fem samtal senare så hade vi bokat om sex utbildningstillfällen och några mätningar i Göteborg till förmån för en vecka i Jönköping. Och det här blir väl dagens budskap, allting går.

En behaglig kvällsmåltid Bankeryd style.

Att hitta boende i en mässvecka i Jönköping kan bestå i ett eller två av två problem. Det kan vara omöjligt eller dyrt. Eller en opraktisk combo av dessa alternativ. Nu dagen D minus en natt står jag dock i en källarvåning med egen ingång i en alldeles charmerade tegelvilla från sjuttiosex i Bankeryd. Välkomnad av en vän till en vän som jag träffat EN gång för tio år sedan. Och hans fru som jag aldrig tidigare träffat.

Mer gästfrihet och känsla än de flesta hotell.

"Du huserar helt fritt här hela veckan, sängen, toan och kylen, Ja, jag dricker Pripps men de här är till dig...". Det är sådana uttalanden och sådan vänskap som gör att jag tror på mitt vackra Sverige. Det finns en vilja att hjälpa till och jag hoppas vid - inte gud men något annat nyttigt - att det inte är en generationsfråga. Mina värdar är något äldre än jag. Tonen i kommunikationen innan jag kom hit var vänlig, vid dagen bekräftande telefonsamtal uppsluppen och nu är den hjärtlig. Nu ska jag dricka kaffe med värdarna. I morgon tänker jag be att få låna deras kök och bjuda på middag.

Så det kan bli. Recap. Restart. Re***

Det slog mig häromdagen - "Putte, du brukade ju blogga?" - i form av en rak fråga. Mitt i satt den.

Svart kom otäckt snabbt. "Jo tjena, du vet jag har ju bytt civilstånd och jobbar när jag inte tränar och försöker få fart på två nya företag och har börjat en karriär som instruktör samt att vi har sålt kurser som aldrig förr i höst. Jag reser runt som ett torrt löv lite smått. Det är rätt mycket just nu." "Perfekt, alltså perfekt som du. Ångloket, dragbanan eller batteriet...", sa den raka.

Nu, när jag som vanligt studsar upp så slog meningen mig igen. Mitt i. Dock med ett annat subjekt. "Jag brukade ju blogga?" Varför slutade jag? När jag rannsakar och vrider så inser jag att det bara blev så. Ungefär som nu när jag känner att jag vill börja igen. Så det kan bli.

Jag är som vanligt, kanske bara lite mer nu när jag på sätt och vis har fått rätt i allt. Ja, bekräftelsen i form av att en annan människa vill vara nära gör ju att jag tror att det jag är verkligen är sant. Annars skulle ju inte HON vilja vara där. Ett bevis. Jag kommer sakta men säkert att uppdatera dig och det kommer nog inte att chocka dig så mycket. Det känns oerhört bra att ha återupptagit mitt sätt att ge dig sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Den handlar om mål, träning och resultat. Vi är varmt välkomna tillbaka, både du och jag. Kanske mest du. Artig pojke ju,