Heja Finland!

En kompis länkade till nedanstående text och jag tycker den är så bra så vi kan diskutera lite kring det ämnet. Rökningens avveckling. Jag tillhör dem som faktiskt är så kategorisk att jag inte skulle kunna dela liv med en rökande partner. Då må hon eller han vara hur läcker som helst i övrigt. Jag får ont i huvudet av lukten (=röken) och även av att rökaren inte tar sitt ansvar och avbryter sitt tobaksbruk. För allas skull och inte minst för sin egen, eller sina barns. Jag är född på sextiotalet och vet hur rök smakar när allt hemma smakar rök.

Läs texten "Tobaksrökning måste fasas ut" genom att klicka här så fortsätter vi sedan.

Enligt undersökningar röker så många som 30-40% av tjejerna i tvåan på gymnasiet. Underbart. Framförallt eftersom det väl är åldersgräns på skiten. Man undrar och sliter sitt hår - framförallt jag då - hur man tänker om man börjar. Eller jag fattar hur lite man tänker eftersom jag själv började snusa bara rakt av. Det var coolt, smakade gott och jag fick en kick av nikotinet. Antagligen samma skäl som får folk att röka. Det finns ju hur mycket fakta som helst om det skadliga med rök och snus(k), men så länge det är lätt att skaffa fram det man vill ha så biter ingen fakta. Därav rubriken och credet till Östra Landsändan.

Inte attraktivt.

Du kommer aldrig att få mig att rösta för ett förbud av något slag i samhället. Av två enkla skäl. Jag tror på människans fria vilja fullt ut och att vi trots allt besitter någon form av egen handlingskraft. Det är det första och viktigaste skälet, och dessutom är förbud verkningslösa just på grund av detta. Nummer två. Jag får inte köra hundratrettio på raka fina motorvägen mellan Mantorp och Mjölby en sommardag med sex mils sikt och närmaste halka fyra månader bort. Jag gör det ändå och det borde jag dessutom kunna göra utan att bryta någon lag. Samma sak med rökningen, vill du verkligen röka och riskera en för tidig smärtsam död så vill jag inte ha möjlighet att förbjuda dig.

"Jag har inga problem..."

Utan att kunna detaljerna i "finska modellen" så tycker jag att tekniska restriktioner och information är rätt väg. Avgifter är ett tydligt sätt - inte skatter - att poängtera att en produkt för med sig negativa konsekvenser. Att obstruera och hålla åldersgränser kan tex vara vettigt att bromsa nyetablering. "Cigg? Det blir hundra spänn och så hämtar du det i kassan därborta. Har du leg?" Så borde det gå till. Samma sak med alkohol som jag tycker borde säljas i vanliga butiker, fast det är ju en helt annan sak. Vin är ju nyttigt i rätt mängder enligt många undersökningar. Någon sådan har jag dock inte sett rörande tobaksbruk.

Fan så attraktivt.

Själv tyckte jag att det verkade dumt att snusa. Speciellt som jag inte kunde förklara för mina barn varför jag gjorde det. Så jag slutade. Från söndag till måndag för tre år sedan. Det kan du också göra med din rökning. Jag bestämde mig och jag har som du vet inga problem att fatta beslut. Det har inte du heller, bara du är motiverad nog. Planering, träning och resultat kan vägas in där med. På tal om det så blev veckan ruskigt bra träningsmässigt för mig, nästan fjorton timmar i träning och en förbränning på  9300 kcal helt utan cigg.

Kaksi mansikat.

 Fimpa eller ta risken. Just fucking do it. Jag tänker inte förbjuda dig att röka.

Tankar före dagens träning

Körde ett för mig bra långpass igår. Det blev femton kilometer i underbart vårväder. Halva rundan jogg ihop med kompisen som ville komma igång. Kul att kunna inspirera, även om han naturligtvis tränar ändå. Har tre korta lopp, 6-7-10 km, inbokade och det ska bli roligt att springa med andra. Om jag sagt till mig själv för ett, eller ännu värre två år sedan, att jag skulle kunna springa så här långt och njuta av det hade jag inte trott mig.

Verkar bra!

Nu ska jag ta en skön promenad med roliga kompisen, en timme med kul snack och uppvärmning/gå bort stelhet från igår. Sedan ska jag springa min benchmark runda på fem kilometeroch stämma av tiden. Ikväll blir det en timme cykel på gymmet och lite core. En bra idrottsdag om inte slumpen spelar in och någon tappar en vit flygel från en jumbojet och jag får den i huvudet.

Ett av favoritstråken i Nyköping.

Började läsa Dolph igår. Jag älskar biografier om idrottsmän (?) och böcker om träning. Hann två kapitel och fick reda på saker om hans - han döptes en gång till  Hans Lundgren BTW - uppväxt. Ska bli kul att följa. Bokens militära upplägg inspirerar, "briefingen" genomförd och snart dags för "mission".

Och där ligger jag och stretchar M.piriformis....

Måste bara nämna en annan idrottsman som imponerade igår. Jared Aulin spelar hockey i Örebro. Skyttekung och viktig spelare som tyvärr är långtidsskadad, men det har ju gått bra för laget ändå. Han har suttit hemma i Calgary och sett hur laget gått till elitserien  Igår drog han till Örebro för att fira med staden och laget. Framme i hallen greppade grabben en megafon och klättrade upp i klacken. Lagkänsla.

Snacka om att leverera!

Avslutningsvis, på dagens tema. Djupa tankar. Citat, Alex Fergusson, mgr Man utd: ""Om vi spelar så här varje match kanske vi till slut kan få lite kontinuitet i vårt spel"

Trettiofyran!

"Denna dröm har varit vår uti många herrans år, denna dröm har varit vår och det har nog satt sina spår."

Vad är det ni hör mig säga hela tiden? Mål-träning-resultat.--> ständig utvärdering och kursjustering vid behov. Men det finns bara en väg till  målet oavsett om det är upp, framåt, till guldet eller till hennes hjärta eller vart du nu är på väg. Det är den du ska ta och ingen annan. Du ska skapa din dröm, bygga vägen och landa mjukt i vinstens famn. Först när du verkligen vill något så får du det. Tvekan ger rostbröd.

En tydlig målbild är viktig.

I detta ligger att du måste våga vara dig själv. Du måste våga vara fullständigt naken och ärlig i uppgiften. Mot dig själv och mot de som inte förstår, de som kanske inte kan sätta sig in i vad en måluppfyllelse är värd. Både vad den kommer att vara värd för dig när du är där och faktiskt heller inte - arma satar - inte kan öppna sina sinnen så mycket att de kan sätta sig in i och värdera en sådan situation. Jag menar inte att de har en intelligens som en amöba för det, de kan bara inte förstå. Du, däremot ser målet klart och då blir det verkligt.

"Hang on to your dream!"

Se på Örebros hockeylag igår och inse vilken drivkraft en dröm - i det här fallet gemensam och strödd över tid - har som motivator. Trettiofyra år har det tagit att hitta hem igen. Och många kursjusteringar har det varit. Folk har tom dött i processen. Till slut kommer det dock att bli en måluppfyllelse bara man är fokuserad och beredd att ta matchen ända ut. Ni vet, tills hon sjunger, hon den stora.

Du måste vara beredd att betala priset.

"The definition of insanity is doing the same thing but expecting different results" gäller i all sin tyngd. Så om du peggar lika, slår likadant med samma klubba och inte lär dig av det förra plasket ute till höger så kommer du att få plikta igen. Och igen. Albert, den gode mannen som troligen ligger bakom uttalandet kunde en del. Einstein. När det gäller driverhistorien ovan så kan jag dessutom intyga att det är så det fungerar. Femman på Jönåkers GK tycker jag bäst om på vintern. När isen lagt sig. Fast jag har en dröm, en bild av hur det ska gå till. Du ska nämligen ha en bild av varje detalj annars chansar du bara.

Det är inte din förlust.....

Låt ingenting stoppa dig från att nära din dröm. Tänk på den ofta, vattna den och beskär den. Våga andas den, låt människors intresse i din process stärka dig oavsett vad de har för åsikt. Den är ju din och det är du som kommer att få njuta av den. Du kan berätta för dem hur det kändes. Efteråt. Om du vill.

Återtåget!

Sakta men säkert blev jag starkare. Det var fortfarande mycket sömn, blodtryckskontroller på sjukhus och vårdcentral flera gånger i veckan. Eftersom jag inte fick köra bil så var det färdtjänst som gällde - en helt absurd situation. Jag som alltid farit runt i jobb och idrott, femtusen mil om året ibland, var nu tvungen att på minuten planera mitt åkande. Jag var trött, vissa dagar sov jag helt bort och ibland var jag irriterad och sur. En riktig finne på fel ställe för min omgivning säkert.

"Talkin´to me?"

En öppning kom på första återbesöket hos min medicinman på sjukhuset i Nyköping. Det var i första veckan och vi skulle lägga upp en rehabplan. Jag tokvägrade sjukgymnastiken på plats mycket eftersom resorna från skogen med taxi avskräckte. Jag hade dessutom både kunskapen och redskapen. Naturligtvis gick jag på kontroller hos sjukgymnaster som mätte styrkan i musklerna, hos psykologer som mätte styrka i själen samt hos arbetsterapeuter som skulle lära mig att få styrka nog att klara mig. Det som hände vara att läkaren sa att   jag skulle ta långa promenader, använda hjärnan samt träna finmotorik.

Golfen var räddningen i början.

Det var då jag började spela golf. Tio dagar efter smällen stod jag på Jönåkers GK med en klubba i mina till femtio procent fungerande händer. Ingen vill stå på min vänstra sida.... Det gick långsamt men mitt i sommaren hade jag mitt gröna kort. Det var fruktansvärt jobbigt att gå nio hål - två timmar - och jag var i början slut i kroppen hela dagen efter. Det var dock med en stor glädje som jag tillbringade otroligt mycket tid på banan och övningsområdet.

Jag är inte längre rädd att dö.

Mycket långsamt började jag komma i form och att börja arbeta igen - på deltid - första hösten var ett stort lyft. Jag skämtade om att jag var golfproffs på halvtid och började känna mig stark. Minns att det kändes oerhört bra även om ångestattackerna kom då och då. Det luriga var ju att blödningen kom utan förvarning, inte ens en blixt för ögonen eller smärta var inblandat vid händelsen. Bara den konstiga känslan att något var fruktansvärt fel. I och för sig så har jag nu intalat mig att om det inte gör ondare att dö så är det ingen fara. Så himla typiskt mig, men det bär jag fortfarande med mig. Det är nog så det är, det är värst för dem som blir kvar.

Tuffast, men med din hjälp ännu tuffare.

Jag rörde på mig enbart via golfen och var fortfarande en tjockis. Fast inte i mina egna ögon, det var nog först när jag började ifrågasätta allt i och med att jag skiljde mig lyckligt och livet öppnade sig på ett annat sätt som jag insåg. Plötsligt fanns det tid till saker som inte funnits tidigare. 2010 vågade jag mig till gymmet efter att ha spenderat sommaren med promenader runt i Nyköping. Kroppen svarade bra och det rampades upp en hel del. Resten vet ni och kan följa dagligen. Jag trivs idag med en träningsmängd som inte varit så hög sedan jag var tjugofem. Jag har inga problem att maxa pulsen i vissa övningar. Mitt mål är att bli snabbare, starkare, snyggare och att må bra i det. Att släpa runt på femton kilo mindre är en belöning i sig. Att ständigt minska medicineringen en annan. Idag anser jag mig friskare, starkare och tuffare än många andra. Både jämnåriga och betydligt yngre. Jag är stolt över det jag har gjort, det jag gör och det jag kommer att göra.

My legs are spritting, som han sa.

Termometern fullständigt skrek åt mig att gå ut. Full av energi studsade jag ut och hade målet inställt på att hitta en"benchmark"-runda som går att hinna med på en kortare stund. Tänkte i skallen ut en fyra förbi Blommenhof, runt körrgårn och sedan ner via Lassarettsbacken. GPS-ad som man är när man springer så blev jag lite fundersam efter tre kilometer. Det visade sig bli en femma, ja med lite justering. Snittade 55-fart och det ska ner till 50 snart. Glädjande nog kan man fortfarande skylla på att det är snorhalt under vissa större vattenpölar.

Lite Gunde-varning!

Såg en dråplig dam vurpa i sjön under järnvägen på Brunnsgatan. Hade platsat i Kändishoppet antar jag. Inte för att jag sett det. TVn dammar igen. Jag har fått ganska mycket kommentarer, mest personliga, på min texter om smällen för sju år sedan. Tack alla ni som har peppat och tyckt till. Glädjande har bara EN person tyckt att jag borde "nog ta det lite lugnare".

Tretton veckor till midsommar!

Det är så jag vill fungera, en stor och varm famn för alla som vill något. Kan det jag berättar göra någon starkare och kanske inspirera så är jag nöjd. I morgon kommer "del tre" om hjärnblödningen --> från rehabstart till nuläge. Kram på dig goa läsare!

Vad händer när man inte dör?

"Vad finns bortom universum?". "Vad händer när man dör?" och "Vad tar Thomas DiLeva på sig när han går på maskerad?" Det är tre besvärliga frågor som brukar sysselsätta min hjärna. Den här gången ställdes jag inför en helt annan fråga; "OK, jag kanske kommer att överleva. Och sen då?"

Ganska fet och i riskzonen. Hur gick det till?

Sakta men säkert, dag för dag, fast jag till en början tänkte i ännu kortare intervall så började jag inse att det kanske skulle hålla. Jag skakade visserligen av rädsla vissa kvällar när jag kröp ner för att sova. Om jag andades hårt blev jag rädd. Om jag hostade blev jag rädd. Bara känslan av att veta att jag med alla medel skulle hålla min puls under hundra slag gjorde att hjärtat drog på i hundrafyrtio. Mitt i alltihopa var jag så vansinnigt galet trött. Lite som ett litet barn kunde jag somna mitt "i steget". Ibland vaknade jag med ett ryck i soffan på eftermiddagen bara för att glädjande nog mötas av fru och barn som sa "du somnade igen.". Vissa dagar sov jag bara. Först efteråt har jag insett att det var en kombination av sanslöst mycket medicin som skulle bromsa min skenande kropp och vår fantastiska vilja att överleva.

På rymmen....

Jag blev naturligtvis sjukskriven och i det läget, som relativt ny VD för två av våra företag, var det en stor pina att inte logga in på datorn. När läkaren sa att "du kommer att bli hemma ett tag" så gick tankarna till allt jag ville göra på jobben. Pluralis, jag var ju världsmästare på allt. "Till att börja med i sex månader", sa läkaren och då insåg jag läget. Det skulle ta sjutton månader innan  jag jobbade heltid. och detta efter en liten ynklig shot blod som pumpades ut i min hjärna ur ett brustet blodkärl. "Fyra centiliter?", sa jag. "Bara fyra?".

Allt är möjligt att åstadkomma!

"Det räcker med två - om det är på fel ställe", fick jag till svar. Man blir lätt ödmjuk av sådana besked. Jag släpade runt på mitt ben ett tag, repade mig sakta, hade riktigt långa tråkiga dagar där omgivningen ställde ständiga krav på att jag skulle höra av mig. Redan tidigt började jag med min återhämtning och den dagliga promenaden på femhundra meter fram och tillbaka till svärmor för att deltaga i "förmiddagsfikat" sysselsatte mig en hel förmiddag. Jag fick min kära crosstrainer, som fortfarande är i drift, redan dag två eller tre av omtänksamma familjen. Någonstans i detta vacuum av piller, rädsla, otroliga mängder sömn så började jag formas till vad jag är idag. Fast så långt fram vågade jag inte tänka när jag kröp under täcket och oroligt tog pulsen om kvällarna.

Hjärnblödning. Bläääh.

Ett ord som jag inte tänkt så mycket på innan en dag för sju år sedan. Just idag - 26:e mars faktiskt. En konstig yrselkänsla i huvudet, lite av en fyllesnurr och så tappade jag telefonen. Plockade upp den och sa "schjag tappade luren - konschtigt" till Hans i andra änden. Han svarade med "spotta ut bullen och prata som folk". Jag hade fått en hjärnblödning.

Fast det visste jag ju inte då. Timmar och en massa tur senare så förstod jag kanske inte innebörden heller men jag visste iaf vad som var felet. Via mitt livs värsta natt där tillvaron pendlade mellan lika delar orolig sömn, snälla tjejer i vitt som tröstade en gråtande livrädd vuxen man och en orolig blick på mobilen där barnen vinkade från soffan hemma i skogen. Jag kände mig så ensam och var övertygad att det nyss andade andetaget inte skulle följas av ännu ett.

En dag för sju år sedan hamnade jag på akuten.

Idag sju år senare är jag tuff som fan. Ja, kanske inte just nu när jag återupplever genom att skriva. Jag är naturvetare och har inte fått en andra chans av någon vänlig gud (?) utan vet att slumpen räddade mig den eftermiddagen när snön smälte vackert i vårsolen. Jag var övertygad att jag hade lågt blodsocker och tog en macka och lite juice. Att jag bet mig i tungan hela tiden och smulade hejdlöst gav mig ingen ledtråd. Jag kände att jag behövde frisk luft och gick ut och plockade undan sparken och lite annat i pulkabacken. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför jag haltade så kraftigt på vänster ben.

Lär dig och du kan rädda liv. Jag hade tur.

Idag sju år senare haltar jag för att jag tränat eller sparkat hårt på något som förtjänat det. Jag kanske har sprungit en mil på lunchen eller promenerat fem kilometer på helgen. Jag kan ha ont i axeln efter en skivstång som legat där och myst eller så kan jag kippa efter andan på ett cykelpass. Ibland krockar jag med ett träd i en nedförsbacke i skogen, på skidor eller MTB. Det händer att min stortåled svullnar av överbelastning ibland. Jag har tom börjat blöda efter att ha klämt mig på gymmet... illa, illa :-).

Idag. Iaf enligt vissa.

Jag tar allt det där och jag gör det med glädje. Jag är tom lite stolt över att kunna dra på mig de där småskadorna hela tiden. Alternativet hade varit så himla mycket tråkigare. Idag är det sju år sedan och jag gråter som ett barn just nu. Häromdagen sa kompisen "sluta tjut och lev nu". Idag säger jag detsamma.

Vilken vecka!

Ja, den som kommer alltså. Den ska gå till historien som min bästa träningsvecka någonsin. Är så där odräglig som bara jag kan vara när jag mår bra och älskar allt och alla! Skälet är att solen skiner och att DU finns kära du. Vad vore livet utan vänner, läsare och träningskompisar med och utan namn? Jag känner mig stark som en bäver i mars! Vill bygga våren och smälta snö.

Inte vacker men sällsynt. Och minus.

Att det blev så här beror på detaljer och helheter. Fick en skön pepp när jag  - bara för att kontrollera - mätte midjemåttet i morse. Minus. Och då fick jag ändå som jag trodde en bitchslap i lördags på vågen som visade över 74. Dessvärre fanns vittnen så det går inte ens att mörka om jag skulle vilja. Om en vecka ska det ju stå sjuttiotvå komma något på displayen. Det finns en chans att jag skiter i det. Om jag minskar i midjan och ändå blir tyngre så kanske det är bra. Har ju ändå sagt hela tiden att vågen är ett komplement, en faktor, kanske dags att börja kolla även måtten. Och att leva som man lär.

Hjälmaren förra veckan. Kändes bra.

Tränade tjugo minuter krysstränare och styrka på trägolvet i morse och det kändes bra som uppvärmning. Inbillar mig att de piggkänslor jag har i mig kommer av detta. Ska försöka testa det under veckan och se om det stämmer över tid. För övrigt har högtrycket slagit rot och det ska utnyttjas till löpning ute så mycket det går. Nu kör vi och jag vill att du hänger med. Hög på kiwismoothie och kaffe så laddar jag likt Ronja för ett vårskrik. Håll öronen öppna i påskhelgen.

Yippie-kay-eeeey.

Jag hade tänkt, men...

Jag hade tänkt sammanfatta veckan här ikväll. Jag hade tänkt skriva att jag haft ett ovanligt givande möte under veckan, mitt i all vardag, och att det gör mig oerhört glad. Jag hade tänkt skriva om hur bra jag mår efter en promenad med bra sällskap där solen över snön bara stod för hälften av värmen där vi gick och smälte isen under våra fötter. Jag hade tänkt skriva om drygt sju timmar i träning och 5000 kcal som jag bränt i veckan. Jag hade tänkt skriva om att jag ser fram emot två veckor utan hotell och därmed mer tid att träna.....

... men så läste jag goa, galna kompisens blogg. Och då kändes det bättre att länka till den och be dig läsa hennes ord, efter att tre av hennes nära gått bort i cancer på ett kort år.

Fuck cancer!

Dagbok, dagdröm eller bara dröm?

Tillåt mig fundera fritt ett tag. Över ditt liv. Hoppas det är OK, för annars kanske du inte ska läsa vidare.....

Formel: 76 - din ålder = tid till förfogande (klicka för att titta)

Hur är det egentligen. Är det helt som du vill ha det eller funderar du - som jag - ständigt  på nya möjligheter. Det behöver ju naturligtvis inte på något sätt innebära att det du har, gör, presterar eller andas i dina tankar idag suger. Nej, nej, nej - jag är ingen Messerschmitt som talar om vad och hur för dig. Jag vet att det finns någon enstaka svagsint stackare där ute som skulle kunna följa mig men det är inte mitt syfte. Och fan inte mitt fel heller. Däremot tänker jag aktivera vad som finns kvar av människans fria vilja. Frigöra din potential - tillsammans med dig. Unleash the beast within - annars kommer världen att fortsätta i grått.

Messanschnitzel, besserwisser eller vad det nu heter...

Så, medborgare, hur är det? Egentligen, om du tar ett glas kaffe och sätter dig och fundrar någon minut. Gör det. Ja....  nu!

Läge att ta ett steg vidare? Ring mig!

Sådär, vad dök det upp för drömbild? Oavsett vilken så ska du ha den kvar - ett tag iaf, lova mig det? Lås på bilden, dvs det du vill uppnå. Målet. Tänk in den nya situationen, inte på vägen dit. Nytt jobb, träna mera, ny fru, nya barn, större gräsklippare än grannen eller den stora segern? När känslan sitter där så ska du tänka vilka konsekvenser det skulle få om du befann dig där, men ännu  inte vägen dit. Beroende på vad du hittat för dröm - ny partner innebär obviously andra konsekvenser än ökad träning, kan du nu ställa fördelar mot nackdelar. Om du hittills i processen har haft ett rent sinne, dvs inte funderat på vägen hit så har du nu ett beslutsunderlag. Är den nya situationen - drömmen - bättre än den gamla verkligheten? Läskigt va? Oavsett alltså, bara tanken är så viktig att våga tänka. Du är nu ett steg närmare att utvecklas, att låta det som finns i dig leva och växa. Du är starkare än du tror. Oavsett om väljer att hoppa eller stå kvar och stötta de som gör det.

Två som valt att hoppa. Tillsammans dessutom.

Först om du är redo att ta konsekvenserna ska du börja fundera på vägen. Annars blir det tokfel. Börja i rätt ände med en konsekvensanalys. Själv älskar jag livet varje minut och är förmodligen inte så grå.

Som igår, dvs bra och bättre.

Det finns bra saker i mitt liv och så finns det bättre. Till de bättre hör glada och välkomna överraskningar. Som igår. Till de bättre hör också lysande träningspass som sätter sig kvar i hjärna och muskler. Som igår. Efter en sällsynt vilodag i  tisdags - behövde den - så började jag igår morse med att likt en lössläppt fjäder studsa runt i världen. Resten av dagen fortsatte i samma positiva anda. "Det som börjar bra blir bra", helt enkelt. Som igår.

Jag - tidigt på morgnarna!

Efter 08-land så blev det pendeln lite snabbt - E4:n - och efter en kajstuds hemma var jag klädd i matchsställ och på gymmet. Först en timme boxning där man får jobba av sig dagens slit, sedan trevekvart cykel med en av gymmets absolut bästa instruktötrer och sedan blev det spontantrampa krysstränare en halvtimme. En riktigt bra dag som får mig att fundera på om jag faktiskt ska börja prova med inlagda vilodagar. Eller möjligen dagar med aktiv vila. En timme rörlighetsträning vore ju en lugn dag för mig.

En del av min basföda.

Att leda är att planera, genomföra och föra andra till resultat. Du  måste som ledare - om du verkligen vill leverera resultat och inte bara göra och fakturera arbetstiden - vara noggrann och tydlig för att de som ska ledas ska nå det förväntade. Det är skillnaden mellan bra och bättre ledare. Jag vill tro att jag som ledare är välsorterad och genomför något som ger resultat. Jag får kvitton på det. Mycket av mitt sätt är ge tydliga direktiv och ställa krav på motprestation. Man kan inte som deltagare tro att ledaren ska göra jobbet. Jag älskar att själv vara deltagare hos ledare som gör samma sak. Som igår.

Vi vinner, ni stinker...

Ja men vad fan.... gråtomtar kan fara. Jag gillar dig för att du har attityd och fattar att om man sticker ut hakan så ökar chansen att få den avslagen! Nu handlar det inte om att få sin haka avslagen utan om att vinna. Att vinna är inte viktigt, det är allt. Om jag inte fick vinna då och då skulle jag ha svårt att motivera mig att göra vad jag gör. Vi kommer att prata tränings- (anstränings-) siffror om ett par rader. Vad en vinst är kan variera starkt beroende på vem du frågar. Frågar du mig och de som jag träffar varje kväll på gymmet så är det helt andra saker än för den som anser att det är en ansträngning att gå mellan TV-soffan och kylen....

Styrka och attityd som fäller mig.

Jag har mål som du inte kan och inte heller ska identifiera dig med. Det är nämligen mina mål. Jag drivs av fåfänga, viljestyrka och hormoner. Jag vinner om jag når ett fysiskt mål per tidsenhet - hur tungt jag kan lyfta, hur fort jag springer 1609 meter - eller kanske om många säger att min armar är fina? Eller ännu mer privata mellan någon och mig. Dina vinster är kanske desamma eller andra, det spelar egentligen ingen roll, det viktiga är att vi har dem att sträva emot. Och att de är så vettiga att vi faktiskt tillräckligt ofta vinner. Jag håller mina viktmål ofta. Jag kramas ofta. Jag får beröm ofta.

Det närmar sig acceptabla nivåer igen.

Alla dessa enskilda vinster lyfter och stärker mig eftersom de en gång började som mål i min hjärna. "jag ska bli snygg", "jag ska orka sjuttio kilo" eller "jag ska ....", Du fattar vart jag vill komma? Mål, träning och resultat. Ta Nisselasse som exempel - ja han som vann mellot. Han nådde bara sitt mål och vi blev förvånade. Jag lovar att jag skulle förvåna dig med vilka vinster jag plockat. Förmodligen skulle du rodna också, men det är en annan sak. Min haka är utsträckt, försök träffa om du vill. Jag är med i matchen.

Gillar du mig inte så ta chansen.
"Do you feel lucky.... punk?"

Träningsveckan är helt OK och visar att jag kommit upp i normal nivå, Tolv timmar i aktivitet och en förbränning på 8000 kcal gör att jag håller min allt tuffare viktplan - höga 72:or och låga 73:or just nu. Jag börjar tro att jag nått botten och inte kommer att gå ner mer eftersom jag samtidigt känner mig grövre här och där. I morgon börjar en ny spännande vecka. Utveckling och möten is tha shit. Vem vill vara grå och stå stilla?

Tveka aldrig. Gå all in!

Och du, jag tror inte på något sätt att jag är en bättre människa - jag bara vet att jag gör saker på ett bättre sätt än många. Jag är värd att vinna och det är du med. Se till att göra det. Så ofta som möjligt. Det är skönt.

Min egen dag!

Alla är vi värda uppskattning. "Inte minst jag", ska du tänka. Så gör jag där jag står och jobbar. Klockren blåkupa ute och det lockar mig att släppa allt och ta en runda till. I sporten på köksmediamaskinen som alltid surrar i bakgrunden talar man om att sammanfatta vintersäsongen i skidskytte och jag blir plötsligt så jublande glad. Slutet är nära och i år längtar jag efter det gröna mer än jag kan påminna mig att jag någonsin gjort.

Till mig!

Vintern är okey fram till trettonhelgen men sedan vill den här rastlösa pojken bada. Det får vara slut på isfläckar, rullgrus och att Bettan står fjättrad i sitt förråd. Förmodligen är min längtan större i år eftersom min vinter inneburit en upptrappning i träningsintensitet och dito resultat. Jag känner att annat dessutom har utvecklat mig som person och allt det här sammantaget ger mig sådan livsglädje och energi. Inte för att jag någonsin saknat det. Men nu ska jag växa. Och kanske växa upp lite med? Om nu världen vill ha mig vuxen eller om det är bra som det är.... Jag har i alla fall gått igenom mina mål många gånger under vintern. Och nu har de stora planerna landat fint.

Mig!

Idag firar vi, jag och Irland. De firar mig av någon okänd anledning. Men inte ska jag ta bort glädjen för dem med att fråga vad jag har gjort som är så himla bra? Idag firar du och jag. Vi firar för att vi tillsammans vill något med våra liv och att vi på något sätt kommer att mötas i våra mål. Om så bara i mina texter, som jag är glad att du läser. Kan jag lyfta dig och dig och dig i livet, jobbet eller idrotten blir jag glad. Välkommen in i värmen.

För mig!

Solen skiner och vår vår är här idag. Vi har en framtid att ta hand om. Kom så går vi ut!

Att sluta cirklarna.

Alltså inte slutna cirklar som i inskränkta grupper - det är inte min stil. Nej, det handlar mera om att slutföra. Du har säkert minst samma kunskaps om planeringshjulet som jag. Att sätta mål och genomföra är inget, det kan alla. Det som sållar ut vinnarna är ju hur bra man är på att utvärdera och förändra inför nästa varv. Och hur snabbt man gör det. Att dra på beslut brukar inte vara bra. Det finns olika namn men det som jag känner för är SIM-metoden. Speed intuition management, som bygger på snabba beslut och kontinuerlig uppföljning. Du får aldrig vara rädd att göra fel. Och aldrig heller att ändra dig om beslutet vid utvärderingen visar sig vara mindre bra. Avanti tutta!

Träna - återhämta - träna igen.

Så enkelt är mitt liv. Självklart beror din framgång på hur väl du tar till dig erfarenheter och hur väl du kommunicerar med omgivningen. Det är oerhört tydligt om man kör en rättfram och tydligt stil som jag gör. Folk kan ju tro att man är galen ibland och då har jag varit dålig på att förklara. Slut alltid dina cirklar, hemma, i träningen och på jobbet. Sluta gissa och gör rätt.

Gangnam style? Harlem style?
Nope - Woss style....

Annars har den här lördagen potential. Det har börjat bra med långt kul samtal med galen kompis, trögflytande blåbärssmoothie, kaffe och Sabaton så högt att ingen granne sover längre. För övrigt mår jag bra efter tre och en halv timmes träning igår. Började 0600 på gymmet och sista passet slutade 2100. Det ska jag inte försöka slå idag. Men i morgon. Gå nu ut och glittra mot världen, det är de arma stackarna som inte kan allt du kan trots allt värda. 100% på dig, och tack för att du vill och förstår.

En snabbis på lunchen!

Ja, det sitter ju aldrig fel. Allting som händer behöver ju inte vara planerat dagar i förväg. Just den stora master-planen ger mig möjlighet att följa mina och andras infall. Genom att ha mina långa mål fullständigt klara så kan jag hoppa på kul grejer med kort varsel. Eller som idag, bara lyssna på vädret och ge efter som en snöboll i mars. Att bli en blöt fläck då och då är lite mysigt.

Charmig men ineffektiv. Bäst som direktverkande.
Solen, inte elen.

Jag går ju på uran och taggtråd men igår och idag har jag fuskladdat elnätet med lite solenergi. Jag vet att det är raka motsatsen till min grundföda men lite småcharmigt i all sin sårbarhet. Som storskalig energikälla kommer inte solkraften som vi känner den idag att ge mycket. Direktverkande sol däremot är toppen. Känslan att vända nosen mot stjärnan och känna huden värmas är oslagbar. Idag körde jag drygt åtta kilometer utåt Blommenhov, Krikon och så över Hållet och hem nu på lunchen. Hann träffa kompisen som var ute på långprom och byta några ord. Snacka om effektivitet.

Kall kille. Iaf om häcken....

Väl hemma så blev det vattenstund och stretch i solen vid min egen korkek, dvs på trappen utanför bohålan. Jag lovar att det nästan var plusgrader i stenen. Nästan. Våren 2013 är ännu härare än den var förra veckan. För att inte tala om hur det blir om man jämför med i julas.

"Spåren mot våren.."

BTW? Har jag sagt att 2013 ska bli bra? Jaså? OK, men det gäller fortfarande.

The only thing that looks good on me is you...

Ni vet det ju men jag hoppas ju på nya läsare så ibland brukar jag berätta det. Det som är själva kärnan i mig och som präglar min personlighet och vad jag lever och gör. Det som gör mig till en öppen och ganska social varelse. Hemligheten är att jag gillar att leka, ha kul och tycker att bra saker är viktigare att fokusera på än dåliga. Det gäller naturligtvis även de människor jag väljer. Dåliga och grå figurer göre sig icke besvär.

Snabba proteiner och ett
 minimum av kolhydrater.

Maten spelar allt större roll och jag har börjat lyssna på träningskompisen som kan så mycket mer. Tex är jag numera noga med att äta direkt efter passen. I dag serverades världens snabbaste och enklaste tonfisksallad tex. Tjugo sekunder för att ta fram gaffeln och öppna burken och tjugo för att hälla upp ett glas vin. Det ska vara lätt att äta rätt och att vinna.

Inte vacker, men glad, omtänksam och snäll mot barn och djur!

Det blev en bra träningsdag med åtta kilometer i morse, fyrtiofem cykel samt en knapp halvtimme i bunkern på kvällen. Jag trivs allt bättre med den rena styrkan och de där snygga, stora&starka därinne har nu blivit träningskompisar. Ibland berömmer de faktiskt det jag gör och då blir jag lika stolt som när jag smygtittar i spegeln och fåfängt ser en liten triceps som jobbar. En kommentar från förra veckan måste jag kaxa mig med, "med de där ådrorna på armarna måste du ju vara nere i tio-tolv procent fett".  Tack" sa jag och tog ett tag i fettet runt midjan... "men inte här va?" och så skrattade vi. Trevliga pojkar och flickor. Dessutom har jag sett flera stycken av dem gå och tugga tuggummi på samma gång.

Mina fingrar styr dig rätt.

En sak som gjorde sig påmind under träningen i kylan i morse var min HTCs taskiga batterikapacitet (efter två och ett halvt år) och det börjar verkligen bli dags att ta ett snack med ekonomichefen om att jag behöver en ny telefon. Jag har luskat runt, lyssnat på vad andra sagt om de olika samt pillat här och pillat där och verkligen använt mina sinnen. Mina händer har jobbat hårt och farit fram över den känsliga ytan samt tryckt och gnidit tills jag nått tillfredsställande resultat. En finska med potential för ett långt och nära förhållande  Tveklöst och kärleken verkar vara ömsesidigt för hon svarar helt rätt på mina fingertoppars beröring. Jag behöver en Nokia Lumia 920. Fett cool och fet teknik bakom. En telefon för en ingenjör. En gul.